Mahimahi – Cigale 14

Tidig morgon, solen har just gått upp.  Det är absolut vindstilla och alldeles tyst.  Joakim har åkt hem till Sverige så det känns tomt ombord. Det var gott att ha honom här och vi fick många härliga veckor tillsammans.

Vi ligger i en vik längst upp på ön Phukets ostsida. Här är ganska många båtar för ankar. Alldeles vanliga båtar. Inne i land ligger en marina för superyachtar, alltså de riktigt stora båtarna. Det är roligt att gå omkring på bryggorna och titta på dem. Och drömma lite men också vara glad att Mahimahi inte är riktigt så stor. Fast det är klart, då hade vi väl haft crew som skötte om allting.

Varje morgon tar vi en kopp kaffe på fiket i marinan och ser hur de sätter ut en bricka med rökelse och lite annat smått och gott till andarna. Känns som en bra start på dagen.

Vår båtgranne i viken är en engelsk familj. De har två tioåriga pojkar och har varit ute och seglat i fyra år. Nu har de bestämt sig för att ta en lång paus i seglandet. De letar skola och jobb och tänker sig att bo i Malaysia. Bostad har de ju redan; båten.

Barnen blev snabbt kompisar med skeppskatten Soffie och hon fick faktiskt för första gången lämna Mahimahi för en sleepover på deras båt. På morgonen kom hon tillbaka med en litet brev i halsbandet som berättade hur natten varit. ” I had a lovely time last night, my fur was combed just how I like it and I had a saucer of milk at bedtime. I got to steer the boat round the anchorage while the family was asleep.”

Efter en lång period av vila från de större båtmeken har vi startat upp ”projekt Mahimahi” igen. Mycket som ska fixas innan det blir dags för nästa långa översegling som kommer att gå över Indiska oceanen till Sydafrika. Det blir inte förrän någon gång i september men allt tar tid så det är lika bra att sätta i gång.

Magnus och Joakim tog loss ankarkättingen och lämnade den i land till en lastbil som körde den till Bangkok där den ska galvaniseras. Den var väldigt rostig så det kändes inte helt bra att förlita sig på den när det blåste i. Galvanisering stoppar upp rostningen och kättingen blir som ny.  Inte så kul att bara ha en tamp att hänga i heller. Men så får det bli nu i fyra veckor, tills kättingen är tillbaka.

Botten blev skrubbad, igen, det växer något helt otroligt snabbt här i värmen. Joakim fixade också några olika riggjobb uppe i masten och nu jobbar Magnus på akterspegeln med slipning och målning och jag putsar allt rostfritt. Vi har även lämnat vårt bomkapell som solskyddar storseglet på reparation. Den sju meter långa dragkedjan var trasig och oanvändbar. Och vår fock får ett nytt solskydd.

Ja vi har att göra! Men vi hinner ju med ett dopp emellanåt och en fika och en drink i solnedgången förstås…

Svettiga springer vi de sista stegen till ”immigration office”. Precis när vi är framme vid dörren möts vi av en man som precis är på väg att låsa sitt lilla kontor. Mycket bistert tittar han länge stint på oss.

Vi ler och ser glada ut. Han släpper in oss!

Mannen är klädd i en otroligt åtsmitande uniform, det är svårt att förstå hur han kunnat knäppa knapparna, den stora magen skulle nog bli lycklig om den fått lite mer utrymme. Uniformen är dekorerad med en mängd tjusiga emblem. Såsom ett svärd, ett maskingevär och en revolver.  Mycket imponerande.

Han slår sig ner bakom en disk och granskar ingående våra skeppspapper. Sen lämnar han över en trave med papper till kapten. Närmare bestämt åtta olika dokument ska skrivas på den här gången. Vi har ingen aning om vad det är vi skriver på.

Vi ler och ser glada ut.

Sen ska passen stämplas. Tre pass med ett antal stämplar i varje. Mannen har övat länge på detta. Det förstår man när man ser schvungen i själva stämplingen. Ett taktfast, distinkt ljud varje gång stämpeln träffar pappret, så att man verkligen ska uppfatta  hur respektingivande allt är här.

Precis när vi tror att allt är klart säger mannen, som i förbigående, ”300 baht”. (inte mycket pengar men sättet att ta betalt väcker misstankar om att det här går nog rakt i mannens egen ficka.)

Vi ler och betalar. Får förstås inget kvitto.

Sen blir vi utsläppta.

Vi ler och är glada! Ännu en inklarering avklarad.

Nu ligger vi ankrade i en vacker och helt skyddad vik, det är alldeles stilla och väldigt varmt förstås. Vattnet inbjuder inte till bad, det är oklart och lite skräpigt.  I går kväll kom en regnskur så vi blev av med allt salt på däck. Skönt! Så gled en liten båt med en ensam fiskare förbi i mörkret. Givetvis med julgransblinkande lanterna. Det enda som hördes var ljuden från årtagen. Fiskaren rodde båten samtidigt som han la i ett långt nät i en ficklampas sken. Undrar just om han fick någon fisk, kanske några bläckfiskar i alla fall.

Vi är längst upp på nordostsidan Phuket. Här ska vi försöka få in vår ankarkätting på galvanisering. Kättingen är väldigt rostig och det börjar bli hög tid att fräscha upp den. Vi får se hur det går, än så länge är det ganska rörigt och många olika bud om hur man ska gå till väga. Det sägs att man måste  sända den till Bangkok för att få detta arbete utfört. Lär väl inte bli helt enkelt…

Magnus och Joakim har gjort flera härliga dyk på olika öar på vägen upp och har fått tillfälle att öva dykning på egen hand. Mahimahi fungerar suveränt som dykbas. Bara att slänga sig i från “altanen” och simma i väg.

Ha det bra!

Öppningen till grottan var mycket låg, precis så att vi kom igenom med dingen. En kort stund gav ljuset utifrån lite återsken in i den stora bergsgrottan men snart var det kolsvart. Vi tände en ficklampa och såg flera gångar som försvann in i mörkret, valde på måfå en av dem; återvändsgränd. Paddlade tillbaka och tog en annan som fortsatte igenom berget.

Runt omkring oss hördes höga ljud från blåshål (vatten som med stort tryck pressas uppåt och genom ett hål i berget) och när vi kom nära bergväggen kände vi hur vattnet strömmade alldeles intill oss.

Vi paddlade vidare och efter en stund såg vi en svag strimma dagsljus framför oss. En liten bit till så såg vi öppningen ut och snart var vi ute i ljuset igen. Där tornade höga

bergväggar upp sig runt en fin sandstrand. Vattnet låg som en liten sjö mellan stranden och bergen. Bakom stranden var det frodigt grönt och massor av ljud från olika djur, kanske apor. Bergen bildade en sluten cirkel runt om stranden och sjön och högt ovanför oss såg vi en bit av himlen. Det var alldeles fantastiskt.

På en stenskylt kunde vi läsa om hur denna plats för länge sedan användes som gömställe för piratskatter. Och bättre gömställe än detta är svårt att tänka sig. Det var så att man genast ville börja leta efter kvarglömda juveler.

Vi hade läst om den här platsen och tyckte det lät häftigt så vi seglade dit. Några av er har säkert varit där. När vi kom fram så låg en ansenlig mängd turbåtar utanför grottan. Alla lastade med glada turister som en efter en, med flytvästar på, tog sig ner i vattnet och simmade till grottan i långa led hållandes i ett rep och i varandra. Flera verkade inte kunna simma, tufft att då ta sig flytande genom den 80 m långa kolsvarta tunneln!

Vi väntade till sen eftermiddag och på lågvatten så att vi skulle kunna komma in med dingen i stället för att simma. Och då var det helt tomt förutom en ensam man i kajak som blev väldigt glad när vi dök upp. Han hade nämligen ingen ficklampa och hade inte vågat sig in i mörkret. Vi har det lyxigt som kommer i egen båt och på egen hand kan njuta av godbitarna när alla andra måste åka tillbaka till sina hotell.

Ankringsviken var också otroligt fin. Påminde litegrann om vikarna i Marquesas i Stilla havet. Bergen var branta och lockade Joakim till klättring. Han hyrde klätterskor och vi tog dingen för att leta efter lagom utmanande klippor och så hivade han sig upp. Till min lätt skräckblandade förtjusning. När det började bli för högt för att trilla ner så släppte han taget och for rakt ner i vattnet och upp kom han lyckligt leende.

Senaste dygnen har det blåst en del så vi har haft fin segling norrut. En dag såg vi en flock pilotvalar. Det är inte ofta man ser val i de här vattnen så det var lite extra roligt. Det är ju tomt på fisk men Magnus och Joakim fiskar oförtrutet som de optimister de är. Och varje dag förs livliga diskussioner om vilken fisk vi ska ha till middag medans jag (lite mindre optimistisk) i tysthet funderar ut någon helt annan slags middag eftersom jag gett upp hoppet om fisk för länge sen.

Längs vägen har vi besökt flera öar. På Koh Lanta blev det en lite vådlig dingefärd tvärsigenom brytande vågor. På stranden klev vi sen ur dingen endast iklädda kalsonger och trosor (jag hade en tröja också) inför förvånade bargästers blickar. Som de vana yachties vi är tog vi lugnt fram torra kläder ur ryggsäcken och sen kunde vi gå och beställa varsin drink.

Koh Rok och Koh Mok är vackra öar som vi kan rekommendera till alla er Thailandsresenärer. På Koh PhiPhi var det kul nattliv för sonen, en hel ö där alla verkade vara backbackers under 30. Nu är vi på väg till Phuket i sakta mak, 25 sjömil kvar.

Det är alltid spännande att vara på utflykt med Joakim. Den här gången stod plötsligt hans flipflop på berget rakt under en rejäl varningsskylt som det stod ”Danger” på med stora röda bokstäver. Bakom skylten löpte ett kraftigt vajerstaket. Och därutanför var givetvis barfotakillen Joakim. Alla andra höll sig lydigt innanför gränsen.

Vi hade vandrat upp till toppen av ett vattenfall på Langkawi och Joakim ville komma närmre. Sen fortsatte vi en bit in i djungeln längs en öde stig. Vi mötte massor av apor och hörde många spännande ljud från fåglar och insekter. Det var mycket uppför (och nerför som ju är väl så tufft för benen) och jag hade träningsvärk nästa dag. Inte så lätt att hålla i gång träningen i detta livet. Det blir mycket stillasittande och de där regelbundna träningspassen på Friskis eller i skogen känns långt borta.

Varje kväll tändes alla hundratals gröna lampor runt omkring oss i viken. Det var bläckfiskfiskebåtarna som kom ut.. Men konstigt nog hade vi inte sett någon bläckfisk till salu. Joakim tyckte att det måste ju bara finnas, så en kväll när han började bli hungrig tog han dingen och körde ut till en av båtarna. Men där fanns ingen fisk. Han fortsatte in till land och så småningom kom han tillbaka med en påse med squids som han grillade. Jättegott! Nästa dag blev det rocka på grillen, också väldigt gott. Vårt eget fiske går dock väldigt dåligt. Vi har alltid fiskelinan ute men har inte fått ett endaste napp sen vi lämnade Australien. Alla vi pratar med har samma upplevelse. Det är utfiskat!

Efter mycket frustration och väntan fick vi äntligen fatt i vårt paket med antennen. Nästa morgon lämnade vi Malaysia och seglade till Thailand. Närmare bestämt till Koh lipe, en ö i Butanggruppen, långt söderut på Thailands västra sida. På stranden stod familjen Adamietz, vänner från Sverige, och vinkade välkomnande. Så härligt att se dem! Vi hade roliga dagar och kvällar tillsammans med dem innan det var dags för dem att flyga tillbaka till skola, jobb och kyla. Vi stannar här i solen!

Här är fint men väldans mycket människor förstås. En strid ström med olika turistbåtar som kör förbi tätt intill Mahimahi. Det lugn som vi vant oss vid är svårt att finna här. Men vi njuter av annat i stället, som att strosa på stranden och bara titta på allt som pågår runtomkring oss. Det är roligt med kontraster. Magnus och Joakim dyker och jag snorklar.

Vädret är omväxlande. Alltid varmt, oftast sol, ibland regnskurar och lite åska i fjärran. Sällan någon vind att tala om, än mindre att segla i. Mahimahi liknar mer en motorbåt än en segelbåt i dessa vatten. Men en kväll när vi satt i godan ro i salongen märkte vi att det började blåsa upp och med vinden kom sjön. Och en annan vindriktning. Vi kom allt närmre ett rev och såg på djupmätaren hur det sakta men säkert grundade upp. Bara att dra upp ankaret och söka en ny plats längre bort från revet. Det gick bra men sjön fortsatte, så en väldigt obekväm natt blev det.

Snart seglar vi en liten bit till nästa ö. Vilken det bli har vi inte riktigt bestämt ännu. Det är många att välja mellan…

Hoppas ni haft en skön jul och ett härligt nyårsfirande!

Vi tillbringade nyårsafton på en lång, härlig sandstrand. Srosade omkring bland alla människor. Tände en ljusballong för nära och kära, drack drinkar och bara njöt av de hundratals ballonger som svävade upp mot himlen. I bakgrunden oändligt många gröna lampor som kom från fiskebåtar som ligger stilla på natten och fångar bläckfisk. De gröna ljusen lockar till sig bläckfisken. På tolvslaget blev det förstås fyrverkeri. Men inte vilket fyrverkeri som helst. Det var som att sitta mitt i en enorm sprutande, glödande färgkavalkad som kändes i hela kroppen. Inga säkerhetsavstånd här inte. Nu är klockan sju på morgonen, solen har just gått upp och Joakim har precis kommit tillbaka till Mahimahi efter en lång natt i nyårsvimlet.

Malaysia har varit regnigt som ni sett på nyheterna. Ostkusten har ju blivit riktigt illa drabbat. Vi är på västkusten och här har det visserligen varit många och kraftiga regnskurar, men däremellan sol, så att det har torkat upp och inte blivit det katastrofläge med många hårt drabbade människor som det blev österut. Det är fortfarande mulet men mer och mer sol så snart kanske vädret är som det ska vara här den här tiden på året.

Langkawi är en trevlig ö med vacker skärgård. Joakim har alltså mönstrat på och vi har promenerat runt i Kuah som är staden på Langkawi. Ätit oss igenom många lokala maträtter, alltid gott men inte alltid utan en och annan liten magbakterie på köpet. Vi har umgåtts med nya båtvänner, en engelsk familj och två svenska besättningar.

Eftersom vi visste att vi skulle ligga stilla ett tag på samma ställe så passade vi på att beställa en pump till watermakern och en ny internetantenn. Pumpen har kommit och watermakern producerar vatten som aldrig förr. Antennen lyser dock med sin frånvaro. Vi vet att den landade i Kuala Lumpur den 27:e men sen är den som bortblåst. Inget direkt ovanligt fenomen i långseglarlivet dock. Det är bara att vänta, vi har ju ingen tid att passa och som en vän sa: härligt att kunna ha det så någon gång i livet. Maybe today, if not, tomorrow or another day…spelar ingen roll.

Ja det är härligt och förr eller senare (oftast senare) brukar paketen dyka upp och då kan vi segla vidare.

[warning]Och guldstjärnan går till… Frida! Grattis! 

Nära spot on, och du styrde nästan lika bra som Ceasar ;)[/warning]

Då har familjen Hylander kammat hem två guldstjärnor (av två möjliga) i vår lilla frågetävling jorden runt men ni andra är i hasorna på dem… Utmana dem nästa gång!

Vi har seglat ca 17600 nm. Känns väldigt långt när man ser siffran, och det är ju väldigt långt. Hur många nm det är kvar har vi inte räknat på än men det lär väl vara ganska många det också. Det blir ju en del hav att ta sig över på vägen hem…

Nu har vi lämnat Indonesien och korsat Singapore strait över till Malaysia. Det var en spännande överfart! Så många fartyg har vi nog aldrig sett på en gång. Titta på bilden på sjökortet, varje gul eller grön prick är ett fartyg, den röda är Mahimahi som tar sig fram mellan alla fartygen. Många ligger för ankar och vi ankrade också en natt mitt bland alla stora fartyg. Var väl lite tveksamma till om det var tillåtet men vi fick sova gott hela natten så det var nog ok.

I går tog vi bussen från Malaysia in till Singapore. Lättare sagt än gjort. Först en busstur, sen en lång väntan för att visa passen medans människor sprang smått hysteriskt mellan olika köer. Vi också eftersom det inte var helt lätt att förstå vilken kö man skulle stå i. Så småningom var vi dock framme i Singapore city. En häftig stad med storstadspuls. Här finns de riktigt lyxiga butikerna och myllrande Indieninfluerade marknader där man kan fynda allt mellan himmel och jord. Och givetvis hur många olika matställen som helst med menyer från världens alla hörn och i alla prisklasser.

Vi åkte förstås tunnelbana. Utanför tågstationen köpte vi varsin juice i takeawaymuggar, gick in på stationen och letade sen förgäves efter en papperskorg att slänga de urdruckna muggarna i. Vi visste att det var höga böter på att skräpa ner så vi vågade ju inte bara ställa dem ifrån oss. Alltså gick vi på tåget med muggarna i handen och märkte snart att många tittade på oss. En kille att vi riskerade böter eftersom det inte är tillåtet med dricka varken på stationerna eller på tågen. Så då blev det ju genast mer logiskt att det inte fanns någon papperskorg. Vi visst inte vad vi skulle göra, blev smått nervösa, tills Magnus fick den briljanta idén att knö ner dem i min handväska. Lite lagom kladdigt! Men vi klarade oss från böter.

På hemvägen var det trångt och inga sittplatser kvar när vi gick på tåget. Då reste sig ett ungt par upp och erbjöd just oss sina platser. Vi satte oss glatt och fick sen syn på symbolerna som visade vilka som skulle ges företräde till sittplatserna; äldre, handikappade, gravida och personer med barnvagn. Vi funderade (lätt stukade) en stund på vilken grupp paret tyckt att vi tillhörde? Kom fram till att det saknades en symbol; ”utmattad på grund av besök i storstad”.

Tillbaka i Malaysia igen satte vi oss på en lunchrestaurang och åt en god buffélunch. Mätta och nöjda strosade vi därifrån. Snart hade vi en servitör springandes efter oss, han ropade och gestikulerade. Javisstja, vi hade totalt glömt att betala för oss. Notan var på hela 20 kr, kanske inte riktigt värt en springnota.

I dag bakades det lussekatter på Mahimahi. Mums! Annars lyser julen med sin frånvaro. Ingen inlagd flygfisk eller nyfångad gratinerad hummer i år, som killarna på Eira fixade förra året. Åh, vilken julafton det var. Men vad kan väl vara en bättre julklapp än att sonen Joakim snart kliver ombord!

I morgon seglar vi ut i Malaccastrait och upp mot Langkawi. Längs vägen blir det några stopp i fina ankringsvikar. Malaccasundet har ju inget vidare gott rykte men det är faktiskt väldigt längesen något hände där så vi känner oss trygga med det.

Antar att ni har desto mer jul därhemma, med tända ljus och adventsmys. En riktigt God Jul och ett Gott Nytt År önskar vi er alla läsare. Ni är många nu! Härligt att ni följer oss och skickar så många goa kommentarer.

Merry Christmas and a Happy New Year to our Englishspeaking readers!

 PS: Klicka på länken ”Länk Videoklipp”, i högerspalten på sidan, för några nyuppladdade klipp!

Tillsammans med några andra lika förväntansfulla besökare satt vi andäktigt tysta långt inne i Kalimantans (Borneo) regnskog och spanade efter orangutanger. Runt omkring oss var det desto mer liv. Fågelkvitter, cikador, vildsvin som bökade runt i marken och apor som tjattrade i träden. Och Tarzanlockrop från skötare för att locka fram orangutangerna. Och så dök de upp! En i taget, tysta var de inte, men försiktiga. Det tog en lång stund innan en av dem, en mamma och en unge, slutligen bestämde sig för att komma ända fram till där vi satt och där det också fanns ett bord med frukt och en skål med mjölk. Mamman sörplade i sig några klunkar av mjölken och sen samlade hon ihop så mycket frukt hon kunde och så upp i träden igen. En liten ekorre passade på att sno åt sig lite frukt när bordet var tomt för en stund. Sen hördes det på lång väg när nästa orangutang var på väg, hoppandes från träd till träd. Tyngdlagen föreföll fullständigt upphävd när de stora djuren med lätthet hängde i smala trädtoppar. Vi satt länge där i skogen och bara förundrades när den ena efter den andra gjorde sin entre. Magiskt att vara mitt i det vilda och få komma så nära.

Vi befann oss i ett stort naturreservat dit vi kommit via en lång färd med en snabb båt uppför floden Kumai. Bara att glida fram i hög fart på den allt smalare floden var en underbar upplevelse. Titta på foto på den helt otroliga speglingen i vattnet! Längs vägen såg vi Macaques- proboscis- och gibbonapor. Inte för att vi kunde namnen men vår glade (och lätt berusade) guide berättade på en engelska som blev alltmer obegriplig ju längre dagen gick. Han berättade också att han var en modern muslim och då dricker man alkohol. Med jämna mellanrum frågade han om vi verkligen inte hade någon whisky ombord. Som tur var så var det inte han som körde båten!

Reservatet grundades på 70-talet av en kvinna, Birute Galdikas, som ägnat sitt liv åt att skydda orangutangerna. Palmoljeindustrin som regelbundet eldar stora arealer skog för att utöka sina marker utgör en stor fara, i en brand 1998 dog 20000 orangutanger på Kalimantan. Ungar vars mödrar dödats har tagits omhand och andra som först sålts som husdjur har förts till reservatet för att efter en tid kunna leva ett vilt liv igen. Namnet orangutang kommer från malay/indonesisiska, ”orang” betyder person och ”hutan” skog; person i skogen. I sex månader bär mamman sin unge tätt intill sig. Sedan följer ungen mamman tills den är ca åtta år. När mamman efter några år får en ny unge följs de åt alla tre tills den äldsta så småningom lämnar mamman och syskonet.

Nästa dag gjorde vi ett besök i staden Kumai. Att promenera omkring på gatorna var lite som att gå bakåt i tiden. Magnus passade på att klippa sig hos en välbesökt frisör. Kostnad: sex kronor!

Som om inte vägen till Kumai var lång nog så tog vi en ”liten” extra sväng. Vi visste att Kumai låg en bit upp i en flod och hittade det på kartan (trodde vi). När vi väl anlände flodmynningen efter flera dygns segling och började inseglingen så blev det snart uppenbart at något var fel. Det var väldigt grunt och vi mötte ett oräkneligt antal pråmar fullastade med kol som gick upp och nerför floden och det fanns helt enkelt inte utrymme för Mahimahi att ta sig fram på. Nåväl, efter en lite bättre koll i sjökort och guideböcker kunde vi snart konstatera att vi seglat till helt fel plats. Så ut från floden igen och ny kurs mot Kumai. Nästan två dygns segling till. Gissa om vi var frustrerade! Men, som Camilla sa, på en lång jordenruntsegling måste det väl bli lite fel ibland.

För alla långseglare så är autopiloten (ap) värd sin vikt i guld. Det skämtas friskt om hur vi alla hellre skulle bli av med vår partner än vår ap. Att dygn efter dygn vara tvungen att stå vid ratten och styra är inget som lockar. Nej, vi ställer in ap:n och så sköter den jobbet. Men nu vill vår ap inte vara med längre. Länge har den då och då stängt av sig och då far båten i väg på en egen kurs. Inte så bra. Dessa stopp kom allt tätare tills en dag då den överhuvudtaget inte ville styra dit vi ville. Vi ställde in den och så efter en stund girade den plötsligt 30 grader och när vi justerade så svarade den med att dubbla justeringen. Det visade sig att kompassen i autopiloten lagt av. Inte bra men ibland har man tur! I Polynesien fick vi en kompass av en seglarkompis. Han skulle sälja sin båt och behövde den inte längre och vi tyckte den kunde vara bra att ha i reservdelsförrådet. Magnus bytte kompass och autopiloten styr nu åt rätt håll igen. Dessvärre är problemet med att den stänger av sig kvar så nu söker vi med ljus och lykta efter en begagnad ap. Alla tips välkomna!

Nu har vi kommit till Batam, sista stoppet i Indonesien, alldeles intill Singapore. Det har varit en långsam segling med extremt växlande väder. Allt från vindstilla till 15 m rakt i näsan. Upp och ner med segel och på och av med motorn. Och massor av trafik, allt från stora lastfartyg till små fiskebåtar till obemannade fiskeflottar.  Inga avslappnade sköna nattvakter alltså utan full koncentration hela tiden. Det har varit ont om färskvaruaffärer och vi har inte fått någon fisk på väldigt länge så middagarna har blivit ganska tråkiga. Konserverade köttbullar i smaklös sås med konservgröna ärtor och till det klistrigt pulverpotatismos kvalade direkt in på listan för de sämsta middagarna ombord.

Mycket diesel har det gått åt. Vi har fått tömma alla dunkar i tanken under gång. Och påmindes då om killen som erbjöd sig att fixa diesel åt oss. Vi lämnade sex 20-litersdunkar till honom och snart var han tillbaka och skulle ju då ha betalt för sex dunkar á 20 liter enligt ett överenskommet pris. Bara det att vi såg direkt att samtliga dunkar var halvfulla. När vi påpekade det sa han att det är för att alla dunkar blir större när de blir gamla! Och inte lite större då eftersom halva dunken var tom. Han hävdade alltså ogenerat att det var 20 l i dunkarna trots att de bara var halvfulla och han ville ha betalt därefter. Det hela slutade med att vi betalade mindre än vad vi kommit överens om men ändå alldeles för mycket. Vi hörde sedan om begreppet ”indoliter” och det är ju lätt att förstå vad det betyder.

Vår flagga har som ni ser sett sina bästa dagar. Det är tufft att vara flagga i ur och skur och sjömil efter sjömil. Hur många mil kan det egentligen ha blivit sen vi lämnade Onsala? Så nu kära Frida och alla ni andra som följer oss, skriv vad ni tror i en kommentar på bloggen. Den som kommer närmast rätt svar föräras bloggens andra guldstjärna! Lite hjälp till er som inte brukar vara på havet: en sjömil = 1852m.  Så nu är det bara att räkna eller gissa! Alla sätt är bra.

Alltså antal sjömil från Onsala till Batam (Singapore)?

Nu ska vi snart klarera ut från Indonesien och gå vidare uppåt längs Malysias västkust.  Läs även förra bloggen, från Bali. Där finns även foton från Bali nu.

Ha det bra allihop!

Inseglingen till Bali var inte så lockande. Ett vatten som man absolut inte ville bada i och en grå, trist kustlinje. Lite besvikna tog vi dingen in till land, ordnade en taxi med förare och upptäckte ett helt annat Bali. En ö att ta till sitt hjärta.

Det myllrar av människor. Det är färgstarkt, rörigt, bullrigt och vänligt. Men också storslaget och stilla..

Vi har besökt imponerande och för oss ganska märkliga hindutempel. Ett där det rustats för kalas och alla figurer var draperade i olika tyger. Men det allra konstigaste var nog tuppfäktningen. Inne på en av tempelgårdarna var det en stor folksamling, bara män. Runtomkring stod en massa påsar och i dem var det tuppar som väntade på sin tur eller snarare otur. I mitten satt några av männen med tuppar i händerna och någon ledde budgivningen på vilken tupp som skulle vinna kampen. Tupparna hade knivar fästa vid ena benet. När alla bud var lagda så utbröt då fäktningen mellan tupparna. Otäckt!
Madi, vår chaufför, sa att detta förstås var olagligt och särskilt inne på helig mark. Men så värst svårt att upptäcka dem var det nu inte så det skedde nog med allas goda minne.

Vi har sett böljande risodlingar, vulkaner och en vacker kratersjö insprängd uppe bland bergen. Trots att det nu varit torka i många månader är det grönt och frodigt. Och vi såg massor av roliga macaqueapor i ett stort reservat där de levde fritt och busade med oss besökare.

Förutom ris så odlas mycket kaffebönor. Till en speciell sorts kaffe tar man hjälp av lovakdjuret som äter kaffebönor och när bönorna kommer ut igen så har de fått en alldeles egen smak. De plockas då från marken, rostas och voila, kaffet är klart! Det är dyrt och anses vara den allra finaste sorten. Vi fick provsmaka på alla möjliga sorter, alla var goda men väldigt söta eftersom kaffepulvret blandats med mycket socker.

Vi har ätit god indonesisk mat för inga pengar alls. Det mesta är billigt här förutom mat i mataffären där vissa varor är extremt dyra. Som till exempel en liten bit helt vanlig goudaost för 240 kronor. Så vi njuter av att äta ute varje dag.

Trafiken är minst sagt tät men fast det är så mycket trafik är det märkligt nog en behaglig trafikrytm, ingen hets överhuvudtaget. Det fullständigt kryllar av vespor som är ganska dyra i inköp men det finns ett avbetalningssystem som gör det möjligt för flertalet att köpa sig en vespa.

Här finns oändligt mycket fint hantverk att titta på. Vi besökte flera små verkstäder för allt från trä, lergods och silver till textil och drakbygge. Det finns en gedigen skicklighet både på det mer traditionella men också i att kombinera tradition med nytänkande.

Alla är otroligt hjälpsamma och många pratar engelska här så det går ganska bra att prata lite. När vi anlände till Bali var det inte mycket plats att ankra på så vi lånade en boj. Sen åkte Magnus runt i dingen för att försöka lokalisera ägaren till bojen för att höra om vi kunde få hyra den några dagar. Det visade sig vara en kille som hade flera större båtar för turistturer. Vi fick låna bojen helt gratis men inte nog med det, sen fick vi utnyttja deras tankbil och kunde fylla ren diesel direkt i tanken. Inte nog med det heller, de hade också en egen vattenanläggning med rent dricksvatten (annars helt omöjligt att få i Indonesien) så vi fick även fylla på med vatten! Sen frågade Magnus om var man kunde få tag på motorolja. ?Hoppa upp på min scoter så kör jag dig dit? sa en kille. Magnus fick låna en hjälm och så åkte de i väg och kom tillbaka lite senare med olja. Inte så många här vet var Sverige ligger men alla vet vem Zlatan är och att Magnus är Zlatans bror väcker många glada skratt och en del funderingar. Sant eller inte sant?

Sänder detta från båtmailen. Foto kommer när vi har Internet.

 “This is sailingyacht Mahimahi. Vi är under segel och har svårt att väja, om fem minuter möts vi . Kan you please alter your course!!!”

Det var mitt i natten, Magnus hade vakten och anropade för fjärde gången ett fartyg över VHF-radion.

Vi har en AIS som är ett oöverträffat hjälpmedel för att se andra båtar på havet. När en båt närmar sig så dyker den upp på datorskärmen och vi kan se namn, position och när och var vi kommer att vara som närmst i förhållande till varandra. Vi kan även direkt se om ett fartyg ändrar kurs. Mötande båtar ser oss på sin AIS.

Vi var med fulla segel på väg från Lombok till Bali och det var mycket trafik. En del mindre fiskebåtar och många större fartyg. På Aisen såg vi först två fartyg som närmade sig Mahimahi och som helt enligt alla regler till sjöss väjde för oss eftersom vi seglade och därmed har svårt att väja. (Även om vi skulle kunna väja så blir det mest förvirrande för omkringliggande båtar om vi plötsligt börjar väja mot rådande regler.) De gjorde en tydlig gir och gick inte tillbaka på kurs förrän vi var väl ur deras väg. Tryggt och lugnt. Vi ropade upp dem och tackade.

Sen kom då fartyg nr tre. Ett litet behändigt skepp på 240 meter med full fart på väg rakt mot oss. Mahimahi ter sig väldigt, väldigt liten intill en sån koloss.

När vi ser att vi snart kommer att ha ett större fartyg ganska nära så brukar vi ropa upp dem för att kolla att de noterat oss. Oftast svarar de med en gång och bekräftar att de sett oss och talar om hur de tänkt att möta oss. Och sen frågar de flesta lite om vart vi är på väg etc. Trevliga radiomöten till havs oftast.

Magnus ropade alltså först upp för att kolla att någon observerat oss. Fick ett mycket förvirrat svar från någon på extremt knagglig engelska. Vi avvaktade en stund, tänkte att de väjer väl snart. Men icke. De kom närmre och närmre. Vi lyste med en stark strålkastare på seglet för att göra dem uppmärksamma på oss. Inget hände. För att göra det hela lite extra spännande lystes samtidigt hela himlen, gång på gång, upp av skarpa blixtar. Det var oväder på gång.

Jag tittade på blixtarna och på oljetankern och började tycka att alltihop var otäckt nära, det är inte jättekul att akta sig för att krocka med en oljetanker. Magnus sa uppmuntrande att ”det är en bra övning”. (Som han entusiastiskt brukar säga i lägen då jag tycker det är fara å färde).

Efter flera alltmer uppfodrande anrop på radion kunde vi äntligen se hur fartyget girade för oss. Men inte en cm mer än vad som var alldeles nödvändigt för att undvika en kollision. Och sen omedelbart tillbaka. Fartyget var så nära att vi kunnat ta på det. Vi ropade inte upp och tackade.

Åskovädret fortsatte hela natten men höll sig någonstans långt borta i horisonten som tur var.   I mörker på öppet hav syns en blixt på väldigt långt avstånd och ter sig ofta mycket närmre än vad det egentligen är.

(För den som undrar: jo vi hade förstås en plan för en undanmanöver om fartyget inte väjt.)

Nu har vi kommit till Bali. Ligger i en vik som är lika skitig som överallt annars. Visst finns det fina rev att snorkla på och stränder att ströva på men det förtas av allt skräp, tyvärr.

I dag ska vi ta oss till en mataffär för att fylla på förråden och försöka få tag på diesel som vi vågar hälla i tanken. I morgon blir det en biltur över ön. Mycket att se!

Härliga kommentarer! Kul med ormen, jättesnäll eller livsfarlig, det är frågan.

Ja Indonesien är verkligen ett kontrasternas land. Efter några dagar i denna annorlunda kultur känner vi oss ganska omtumlade, men spännande är det!

Vi ligger just nu ankrade i en vik utanför staden Labuan baju på ön Flores. Inne i stan myllrar det av människor. Mest barn och unga, medelåldern är låg. Hönor, grisar och vespor trängs också på gatorna. På vesporna sitter ofta en hel familj. De vuxna bär alltid hjälm men barnen som sitter inklämda emellan mamma och pappa verkar inte behöva det.

De flesta husen är mycket enkla, avloppen rinner i långa diken utanför och det luktar. Det är helt otroligt skräpigt och smutsigt och vi har varken sett soptunnor eller papperskorgar. I gathörnen kan man köpa fisk och grönsaker och lite annat från små, små butiker insprängda i husen. Flugor får man på köpet. Mitt bland dessa enkla bostäder reser sig plötsligt ett mycket påkostat hus omgärdat med höga staket. Skillnaden mellan fattig och rik är skriande påtaglig. För att inte tala om skillnaden mellan oss turister och de bofasta.

Många kommer ut till Mahimahi och erbjuder olika tjänster såsom tvätt och dieselfyllning eller för att sälja pärlhalsband och träarbeten. Allt är för oss otroligt billigt så både pärlor och en fin drake har inhandlats. Alla är vänliga, tittar på oss och hejar. Tyvärr är det inte många som pratar engelska eftersom de inte lär sig det i skolan så det är inte så lätt att prata tyvärr och det är inte helt enkelt att förstå de sociala koderna för oss nykomlingar.

Båtarna här är många och väldigt fina i alla möjliga färger men ingen har någon ljuddämpare så det är ett konstant buller, minst sagt. Som matchas av böneutroparnas mässande som dånar över nejden med jämna mellanrum. Som till exempel klockan fyra på morgonen då man sover som bäst.

I går var vi på Komodo island som är känt för sina jättevaraner (Komododragons). Vi gick en tur och trodde väl inte att vi skulle ha turen att se någon men ganska snart nästan snubblade vi på en och sen såg vi flera stycken till. De var otroligt mäktiga och sägs vara ganska aggressiva mot människor men de vi såg föreföll inte så värst intresserade av oss. De spatserade makligt förbi där vi stod, visserligen vid sidan av stigen för att inte reta upp dem i onödan. Turen gick genom ett riktigt ”Sagan om ringen landskap”, ett stort naturvårdsområde, vi hade inte alls blivit förvånade om det dykt upp en hobbit bakom bergen på väg för att besegra de eldsprutande drakarna…

Vi hade en alldeles egen guide som lärde oss indonesiska ord och gav oss en draktand ur sin samling. Kan säkert vara bra att ha, kanske för den tur med sig.

Om en stund seglar vi ut bland de många öarna för att njuta av bad och snorkling i Indonesiens fina vatten. Landskapet är fantastiskt vackert och det sägs att det är lika fint under ytan.

Las ocksa “Moment 22 i Kupang” och “Vem kan segla forutan vind”  skickade fran kortvagsradion.

Sitter just nu pa ett rokigt internetcafe och forsoker ladda upp bilder men det gar inge vidare. Far bli nasta gang.

Ha det gott!