Mahimahi – Cigale 14

Vissa platser är svårare än andra att lämna. Boothbay Harbour i Maine är en sådan plats. Här är fantastiskt vackert, det finns ett överflöd av goda humrar och sist men inte minst bor våra vänner ”Danza” här.

2004 mötte vi mötte båten Danza i Medelhavet. Judy och David med barnen David, Sarah, Jasper och Charlotte var på väg jorden runt. De hade redan varit ute några år, just seglat genom Röda havet och var nu på hemväg över Atlanten till Maine.

När vi mötte dem var vi noviser och de väldans erfarna långseglare. Vi var ute på långsegling tillsammans med våra barn med vår förra båt Nausikaa. (se flik ”Nausikaa”) Vår plan var att hålla oss i Medelhavet och sen segla tillbaka till Sverige. Men så mötte vi denna härliga familj och allt ändrades. ”Häng med över Atlanten” tyckte dom och det gjorde vi. Och det har vi aldrig ångrat! Tänk vad en viss händelse kan påverka mycket i livet…

Våra barn blev väldigt goa kompisar med deras och vi vuxna trivdes lika bra tillsammans. Så småningom skildes dock våra vägar åt igen. Danza seglade norrut till Maine och Nausikaa seglade tillbaka över Atlanten till Sverige. Det var 2005. Sedan dess har vår son och en av deras söner träffats många gånger och en annan av deras söner har besökt oss i Sverige. Men vi andra hade inte setts alls under denna långa tid.

Nu skulle vi alltså mötas igen och det var ju spännande. Tänk om det inte alls skulle kännas som sist. Men det gjorde det! Vi har haft underbara dagar här tillsammans med familjen ”Danza”.

Rollerna är ombytta denna gång; nu är det vi som är de erfarna långseglarna med  uppdaterad info om allt möjligt. Lite kul! Vi har haft egen bil hela tiden, lyxigt värre för en yachtie! Så kört runt en hel del och njutit av det vackra landskapet. Maine påminner mycket om Sverige så vi har känt oss som hemma. Förutom hummer så älskar de glass här. Det gör vi också, vi har vräkt i oss glasstrutar i ”amerikansk size” det vill säga storlek XL. Dags för lite mager tonfisk igen!

Men nu är det tid att säga hejdå och för oss att segla vidare. Vi har väder, vindar och isberg att förhålla oss till och vill helst segla över till Grönland i slutet på juli. I morgon drar vi upp ankaret, kör över till dieselstationen och fyller upp med billig diesel. Sen lämnar vi USA och lägger kursen mot Lunenburg i Kanada. Ca 300 sjömil med goda väderutsikter. Fast här ändras vädret snabbt så alltför säker kan man ju inte vara på det. Vi är beredda på allt när vi nu verkligen går mot nordliga breddgrader!

Ha det gott i solen!

Bilder från New York finns ju i överflöd på  men här är några bilder från vårt perspektiv av The Big Apple.

Ända sen förra gången vi var ute på långsegling (med barnen på båten Nausikaa) har vi drömt om att segla in i New York. Då blev det inte av men nu gjorde vi det, och det var häftigt!

En mäktig insegling förbi Frihetsgudinnan och ända in i centrala Manhattan. Vi ankrade i en liten vik alldeles bakom Frihetsgudinnan. Därifrån blev det en smått vådlig dingetur på floden. Mycket trafik och mycket vågor och strömmar. Men det gick bra och vi strosade runt i stan hela dagen. Framåt kvällen i solnedgången var det dags att ta dingen tillbaka till Mahimahi. På vägn fick vi uppleva en helt fantastisk solnedgång från dingen. Solen speglade sig i skyskraporna som speglade sig i vattnet, himlen färgades rosa och så blev det sakta allt mörkare och alla lampor tändes som glittrande stjärnor över stan.

Nu har vi flyttat oss en bit till en annan ankringsplats. En bit norrut till Port Washington. Härifrån tar vi tåget in till New york. Det tar lite längre tid men är betydligt lättare. Bara att sätta sig på tåget och susa rakt in i stan. På kvällen är man ju ganska trött efter allt promenerande och av alla storstadsintryck. Då är det härligt att koppla av en stund  tillsammans med vännerna på båten Island Kea.

Vi hörs snart igen och vem vet var vi är då…

Ni måste hämta paketen senast i morgon annars går de tillbaka till Canada!

Så stod det i ett mail som kom på onsdag kväll. Vi hade beställt radiatorer till värmaren (som Magnus håller på att installera) och fått besked att de utan problem skulle levereras till Washington. Det skulle ta fem dygn vilket blev torsdag. Vi planerade för en bussresa dit på fredag för att paketen säkert skulle ha kommit.

Så kom då det där mailet. Ganska konstigt! Skulle de inte kunna ligga kvar en dag ens!?

Vi ringde hämtstället och fick beskedet att företaget helt skulle upphöra på torsdagen eftersom huset skulle rivas. Alltså måste paketen hämtas på torsdag men vi hade dessvärre inte möjlighet att åka då. Efter många frustrerande turer fick vi i alla fall till sist besked att vi kunde få lov att hämta på fredag. Men bara kl nio på morgonen. Bättre än torsdag i alla fall. Fast vår plan hade  varit att hämta på eftermiddagen när vi turistat färdigt i staden. Nu skulle vi ju ha paketen att släpa på hela dagen. Fem stora och tunga paket. Hur tusan skulle vi komma in genom säkerhetskontrollerna på museerna? Vi tog i alla fall med oss vår kärra och satte oss på bussen till Washington.

Vi frågade en kvinna om hon visste var vi skulle gå av för att komma till vårt hämtställe. Jadå, hon skulle säga till oss. Hon frågade oss vad vi skulle ha kärran till. Hon såg bekymrad ut när vi förklarade och frågade om det inte skulle bli ganska jobbigt att gå omkring med alla paket hela dagen. Jo, sa vi. Jamen ni kan ställa  alltihop på mitt kontor, det ligger vägg i vägg med hämtstället.  Åh, tack! sa vi till kvinnan som hette Eleanor. En sån osannolik tur!

Sen gjorde vi Washington på en dag. Intensivt men väldigt roligt! En härlig stad. Vänlig att gå i och lätt att hitta. Och museerna! Helt otroligt fina, många och helt gratis. Vi hann med två; Air and space museum och Natural history museum. Båda visade allt som kan tänkas rymmas inom de olika områdena. Kan absolut rekommendera en tur till Washington!

När det var dags att ta bussen tillbaka till Annapolis hämtade vi våra paket hos Eleanor som bjöd oss hem till sig och hennes man John på en drink. Sen blev det trevlig middag på yachtklubben. Där träffade vi en av kvinnorna från turistbyrån som tidigare hjälpt oss med en massa info. Hon var där med sina vänner och hade berättat för dem om oss. Vännerna seglade jorden runt för tio år sedan och blev så glada när vi dök upp. De hade allihop varit ute vid Mahimahi för att säga hej, men då var vi i Washington. Ytterligare ett roligt möte!

Kvällen därpå kom Eleanor och John ut till oss på Mahimahi. Sen kom vår allra sista dag i Annapolis och vi tog dingen in till marknaden för att handla lite färskvaror. Eleanor och John mötte upp för att säga hejdå. Med sig hade de en påse full med goda kex och choklad och en hel väska med fina viner. Rörande och underbart. Tänk så många härliga människor det finns!

Annapolis var en verkligt trevlig stad med sina fina hus, små butiker och massor av restauranger. I flera dagar låg vi ankrade i lugn och ro men så en morgon fullkomligt vällde det in båtar och ankrade runtomkring oss. Det visade sig att vi ankrat mitt i centrum för en flyguppvisning av de så kallade Blue Angels. Massor av folk på alla båtar förstås och mycket tjo och tjim, en rolig folkfest.

I skrivande stund ligger vi för ankar mitt i en kanal. Vi har haft ankor boendes på akterspegeln ett tag och i dag blev det ankbröst till middag. I morgon fortsätter vi den stillsamma och trevliga kanalfärden en bit till, sen seglar vi ut på havet igen med sikte mot New York City.

Hörs i NY!

Norfolk Virginia blev vår första amerikanska hamn. Där ligger en stor flottbas. Massor av stora fartyg förstås och en ubåt som gled förbi alldeles intill oss. Vi kunde inte låta bli att fundera över det konstiga i att ingen kollade Mahimahi, vi seglade bara rakt in. När man tänker på de rigorösa flygplatskontrollerna så ter det sig ju lite underligt. Men skönt för oss förstås!

Så småningom var det ju ändå dags att klarera in vilket till en början var oväntat enkelt. Två tullare kom ner till bryggan. De ville inte komma ombord utan räckte bara över en bunt papper som vi skulle fylla i. Och så kollade de våra visa. (Tips till er som är på väg: vi fixade enkelt ett 10-årigt visa i Kapstaden.)

Men sen kom damen från Hälsovårdsmyndigheten! Med bestämda steg klev hon ombord och Inspekterade raskt kylen. Där hittade hon några ägg som vi köpt i Karibien: ”Ni får inte slänga äggen i någon soptunna !” ”Koka dem, ät upp innanmätet, spara skalen och släng det överbord när ni är 12 mil utanför kusten.”

Nu var det dags för inspektion av soporna. Två slaskpåsar genomsöktes nogsamt. Inuti den ena låg (tack och lov) ett igentejpat chipsrör.  På överfarter dröjer det ju ibland länge innan vi kan slänga sopor och för att hålla det någorlunda fräscht sorterar vi en del. Vi brukar lägga t.ex. gladpack som legat runt en köttbit och annat liknande avfall i chipsrör och sen tejpa igen dem. (På så vis får jag också en bra anledning att mumsa i mig chipsen.)

Vi upplystes om att vi egentligen måste uppsöka en sopstation för international garbage. I Norfolk låg det långt bort och det var dessutom, enligt damen, väldigt dyrt att bli av med soporna där.  Så hennes råd var att vi skulle spara våra sopor tills vi kom till Washington. Där trodde hon att det säkert skulle gå lättare att hitta en sådan plats. Om vi skulle ta oss till att slänga soporna i en vanlig soptunna skulle det bli dryga böter; 1000 dollar.

Efter en stund mjuknade hon lite och sa att vi ändå kunde få lov att slänga de två påsarna i en vanlig tunna eftersom vi hade vårt fina chipsrör. Och eftersom hon tyckte att vi även hade såå rena och fina sopor. Men att slänga chipsröret var inte att tänka på så det är nu igentejpat med en kraftig gul tejp med  texten ”Warning Quarantine”.

Jag har dessutom skrivit på papper där jag lovar att absolut inte slänga detta rör någon annanstans än på en  International garbagestation. Som vi då eventuellt ska kunna hitta i Washington. Om vi inte skulle hitta något där så var hennes råd att helt enkelt behålla röret ombord tills vi kommer till något annat land…  Föga förvånande fick våra vänner som klarerade in i en annan stad inte något besök alls från hälsovårdsmyndigheten. Som vanligt alltså; det är lite hipp som happ i byråkratins värld!

Så får vi väl bjuda på ett par klantigheter igen 🙂 1: Vi har mest motorat och lyckades häromdagen med konststycket att få dieselstopp. Tog flera timmar att få igång motorn igen, under tiden låg vi och drev runt i bleket och vi var väldans nära att driva rakt på en fyr men precis då kom en vindpust och förde oss åt ett annat håll. Lite tur ska man ju ha också!

Klantighet 2: Det är massor av fiskebåtar och fiskeflöten här, vi blev nyfikna på vad det var de fiskade så vi åkte fram till en av båtarna för att fråga. Och glömde helt bort våra egna fiskelinor som så klart fastnade i ett av fiskeflötena. Det slutade med att vi fick be de på fiskebåten om hjälp att trassla loss oss. Pinsamt tyckte vi men de bara skrattade vänligt och berättade att det är soft shell crabs de fiskar. Häromdagen var vi på kalas och blev bjudna på just dessa små krabbor.  Goda men lite skumt kändes det allt att äta upp hela krabban.

Som vanligt har vi mött många trevliga och hjälpsamma människor. Druckit öl med ett amerikanskt par som var på segelsemester och Magnus blev runtkörd i flera timmar av en man som helt enkelt tyckte det var roligt att hjälpa Magnus i hans jakt på diverse båtprylar. Jag var på turistbyrån där det jobbade tre damer. Alla lika hjärtligt hjälpsamma men de hade helt olika mening om det mesta så det var inte helt lätt att komma fram till hur man exempelvis bäst tar sig till Philadelphia härifrån.

Vi har också mött mindre trevliga människor vilket verkligen inte hör till vanligheterna. I går kväll hörde vi hur en båt la till utanpå Mahimahi och så en uppfodrande knackning på skrovet. Vi gick upp och där låg två båtar i mörkret. En man talade med ilsken röst om för oss att vi saknade en godkänd ankringslanterna. ”Jag kommer ge er en varning, jag vill ha era pass. Annars får ni böter.” Och i den tonen gick han på. Inte ett enda vänligt ord eller en förklaring till vilka de var vilket var omöjligt att se i mörkret. Så plötsligt fick vi tillbaka passen och de åkte därifrån med en rivstart. Vi fattade ingenting. I dag har vi i alla fall köpt en godkänd lampa som Magnus just håller på att installera. De hade helt rätt i sak, vår lampa var inte någon bra lampa. Vi får väl erkänna ytterligare en klantighet. Det var en indonesisk blinklampa som mest liknar en julgransbelysning. Inte helt bra i USA förstås. Men de kunde väl ändå kostat på sig att vara lite vänliga?

Här pendlar mellan att vara ingen vind alls till att blåsa en del fast då en nordlig vind och vi ska förstås norrut.  Men Chesapeake bay är ett trevligt område att segla i, som ett stort innanhav med helt platt vatten och gott om fina ankringsplatser. Just nu är vi i Annapolis Maryland. En trevlig stad som påminner lite om Marstrand. Här turistar vi några dagar och sen gör vi en roadtrip till Philadelphia och Washington. Ska bli spännande!

Tänk er att sitta mitt i natten i en liten båt långt, långt ute till havs. Inga andra båtar i närheten. Inget land i sikte. Inga stjärnor, ingen måne. Alldeles, alldeles kolsvart. Det blåser ganska mycket, det är ingen rolig natt. Så plötsligt öppnar sig himlen och regnet fullständigt vräker ner. Den lilla sikt som var försvinner helt. Det går ett par minuter och så ökar vinden med full fart. Båten girar av det plötsliga trycket från vinden och autopiloten orkar inte styra. Seglen börjar fladdra våldsamt. Båten lutar mer och mer. En av solcellerna lossnar och är på väg ner i havet. Det är ett hiskeligt liv från tampar och segel som slår och från sjön som kastar sig mot bordläggningen.

Precis så hade vi det häromnatten.

Jag vaktade och hann precis förvarna Magnus om att något var på gång och så kom vinden. Allt jag fick ur mig sen var ett skrik, jag blev helt enkelt jätterädd och tyckte det var ganska svårt att se det som en övning… nej det här var verkligheten ombord på Mahimahi just då.

Det var en squall (plötslig och kraftig vindökning ofta med regn) som kom. Vår vindmätare är sönder så vi vet inte hur mycket vind det var men utan tvekan över 20 m/s.  Vi har förstås varit med om många squalls vid det här laget men det här var nog den värsta hittills på det sättet att vindökningen kom så fruktansvärt snabbt. Finns ju inte en chans att hinna med att reva (minska segelytan) eller styra undan då.

Fast allt gick bra. Såväl seglen som solcellen klarade sig oskadda. Och Mahimahi seglade glatt vidare och vi kunde ju inte göra annat än hänga med. Ovädret fortsatte många timmar så vi blev rejält trötta innan vi var ur det. Det är ju svårt att sova när allt gungar och kränger och slår.

Solen kom tillbaka så småningom och vinden dog så vi fick motora för att komma någon vart.

Att det aldrig kan vara lagom!

De sista dagarna hade vi minst sagt omväxlande väder. Allt från kuling till stilltje, små vågor och stora vågor. Byta försegel från fock till genua och så tillbaka till focken igen. Reva storseglet och slå ut reven igen. Ta ner alla segel, starta motorn. Hissa alla segel igen. Det enda som var någorlunda konstant var vindriktningen; rakt i näsan. Ingen härlig passadvind här inte, snarare en brutal hågkomst om hur det är att segla över de mer nordliga haven på vår jord.

Från en dag till en annan blev det kallt också. Vi fryser! Strumpor, byxor och täcke på. Det var så längesen att Magnus helt seriöst frågade mig om jag kom ihåg vad vi brukar ha på fötterna när vi seglar hemma. Jag svarade helt seriöst; minns inte!

Så här blev det; flipflop och tjocka ullstrumpor är en bra combo!

Det är kallt! En kopp te och till och med mössa, var ett tag sen…

Till sist siktade vi i alla fall Amerika!  Och möttes av goda seglarvänner som vi inte sett sen vi lämnade Karibien för några år sedan. Hur härligt var inte det!

Nu ligger vi i den mest stilla ankarvik vi någonsin upplevt. Det är som att Mahimahi är fastgjuten på vattnet.  Rör sig inte en mm så vi sover väldigt gott.

Nu ska vi uppleva Amerika! Mer om  det i nästa blogg…