Mahimahi – Cigale 14

Så har vi nått slutmålet för denna del av vår resa: La Gomera. Frida har anlänt och boat in sig i sin hytt och vi håller på med de allra sista förberedelserna inför seglingen till Karibien. Calle kommer om ett par dagar och då ska vi vara startklara. Han får göra en flygande start, direkt från färjan från Teneriffa till Mahimahi och Atlanten!

Här i hamnen pågår Atlantförberedelser av många olika slag. Mitt emot oss ligger roddbåtarna, de startar den 2/12 och ska faktiskt ro över! Jag är inte avundsjuk.

Det är en hel del man behöver tänka på och gå igenom inför en längre överfart.  Solceller och vindgenerator ska monteras för att ge så mycket energi som möjligt över Atlanten. Vi har fyra solceller och en vindgenerator. Dagarna innan vi åkte kom Magnus kusin Thomas och överraskade med vindgeneratorn. Stort tack Thomas!

Riggen ska besiktigas, diesel och vattentankar  fyllas. Nödutrustning gås igenom och nödväska packas. En del mat ska lagas och påsar för brödbak göras i ordning. Väderprognoser hämtas och diskuteras. De sista färskvarorna inhandlas och stuvas. Botten ska tvättas och inspekteras. Motorn servas och dingen packas. Allt ska stuvas för Atlantgung. Och så vidare och så vidare…

Det är en strid på kniven om olika förvaringsfack nu när vi ska vara fyra ombord. Länge har vi ju varit bara vi två och vi har brett ut oss förstås. Nu är det hög tid att krympa ihop våra pinaler och dessutom ska vi förstås ha en väldig massa mat med oss. Lyckan var stor i dag när det plötsligt uppenbarade sig ett helt tomt och dessutom stort fack. Vi trodde bägge att den andra lagt beslag på det.

Vem som fick facket? Magnus, han har mest grejer kvar att stuva undan, så det var ren självbevarelsedrift från min sida.

Dessvärre har vi fått det här årets största skyfall över oss så allt jobb har stannat av, att gå upp i masten i åska är ingen bra idé, men surra dingen på akterdäck får vi försöka med ändå…

På onsdag startar vi! Vi har 2639 sjömil att segla till vårt mål som är ön Bequia i Grenadinerna. Det blir tävling ombord om hur många dygn, timmar var och en tror att det tar tills vi ankrat upp utanför denna fina karibiska lilla ö. Blir det julafton ombord eller på ön? Kanske en rompunch på stranden julaftons kväll?

Lägg ett förslag (i en kommentar)  ni också! Närmst rätt siffra får en guldstjärna i nästa blogg.

Det här blir sista rapporten från denna sidan Atlanten. Håll tummarna för att vi får en bra översegling!

Vi vill förstås också passa på att Önska Er Alla En Riktigt GOD JUL och Tack för att ni hängt med så här långt, hoppas ni fortsätter följa oss på vår färd!

Vi hörs i Karibien…

 

Om du vill prenumerera skriv din mailadress nedan:

 

Efter fem års hårt slit är projekt Mahimahi över, nu ska vi bara njuta av vår fina båt tänkte vi och gav oss i väg mot Teneriffa för att möta Camilla.

I fin nordostlig vind hissade vi genackern. Det gick undan. Men så plötsligt sa det ”pang”! och hela genackern låg i vattnet längsmed båten. Något hade gått av, vad kunde vi inte riktigt veta. Det var bara att börja hiva in det enorma (115 kvm) seglet i båten. Vi halade och drog, till slut var det bärgat och vi kunde konstatera att det var schackeln i toppen som gett sig. Vi hade tur, inget gick sönder, inte ens en liten reva på seglet. Vi kunde fortsätta njuta av att inte ha något större på gång än en trasig schackel. Väl i hamn kom Camilla, äntligen! Givetvis hissades hon upp i masttoppen för att fixa det hela.

På Teneriffa och La Gomera har vi haft såå härliga dagar tillsammans med Camilla. Ett efterlängtat besök! Vi har solat, badat, dykt,seglat, vandrat och åkt buss på hisnande, slingriga vägar. Ätit god mat, umgåtts med vänbåtar och förstås bara njutit väldigt, väldigt mycket av att ha henne här.

Teneriffas kustlinje är dramatisk med höga, branta berg och få eller snarast inga bra ankringsvikar. Det är torrt så det som växer i bergen är mest kaktus av olika slag, ett spännande landskap att vandra i. La Gomera är en grönare ö med vacker natur och många vandringsleder. Där gjorde vi en dagsutflykt med buss och en lång vandring i det stora naturreservatet, Vädret har varit växlande, tyvärr inte den sköna värmebölja vi njöt av i Las Palmas. Fast vi går ju i shorts dagarna i ända så vi ska väl inte klaga men Camilla hade nog önskat sig lite mer sol. Camilla lämnar oss i morgon, det blir väldigt tomt!!! Men hon mönstrar på igen när vi närmar oss mer exotiska vatten.

Vi seglar snart från Teneriffa till en vik på La Gomera där vi hoppas kunna ankra utan att gunga alltför mycket. Om ett par veckor välkomnar vi Frida och Calle som ska segla med oss över Atlanten.  Frida är dotter till vännerna Hp och Nina och var vår söta brudnäbb en gång för 24 (!) år sedan. Calle är gift med Eva, min (Saras) syster. De har båda seglat mycket men detta blir deras första segling över en ocean. Vi ser väldigt mycket fram emot att få ha dem med ombord!

Ha det bra alla! Vi hörs igen på La Gomera.

 

 

Skrattar bäst som skrattar sist…

I går var det vår tur att få besök av tullen. Myndigt klev de ombord och bad att få titta nere i båten.

Alla kuddar i salongen skulle bort och alla luckor öppnas. Det gick bra tills de upptäckte en lucka som inte gick att öppna.  ”Öppna den här luckan också!”  Vi förklarade att då måste vi ta till sågen eftersom det faktiskt inte är någon lucka. Det var ju klart misstänkt! En kollega ropades ner och även han inspekterade den i deras tycke mycket luriga luckan.

Som tur var lät de sig nöja till slut och ägnade sig i stället en stund åt de många burkar som stod lite överallt i båten. Det pågick stuvning av konserver som inhandlats de senaste dagarna. Enligt gammal hävd river man av alla etiketter och skriver på burken vad den innehåller, rimligtvis bör de ha sett detta ett antal gånger förr.

Men de var mycket intresserade av dessa mystiska saker och vände och vred på  en liten burk som det stod ”M” på. ”Vad är det i denna?”  ”Mamfetamin” eller kanske var det  ”Moffein”, tänkte jag,  men sa förstås artigt ”det är Majs”. ”Hm” sa tulltjänstemännen allvarligt. De ”hm-ade” en stund tills de bestämde sig för att det nog ändå var ok och lämnade båten.

Nu är Mahimahi nästan redo för det stora blå! Vi börjar se slutet på alla projekt, trot om ni vill.  Watermakern gör så fint vatten åt oss, biminin ger skön skugga, det mesta av provianteringen är klart.

Det  sista stora jobbet på ”projekt Mahimahi” är däcket.  Allt är slipat, spacklat, slipat igen och bara målningen återstår. Men vädrets makter är inte med oss, det har regnat en hel del de sista dagarna och då går det inte att måla. Men får vi bara ett par soldagar så blir  det också klart. Givetvis kommer nya saker att dyka upp men just nu är det i alla fall inte mycket  kvar att stryka på våra ”att göra” listor.

Eira är just nu långt ute till havs på väg till Cape Verde. Det har varit fantastiskt att få ha Joakim så nära, vi saknar honom redan! Men vi ses igen i Karibien.

Sista natten här i viken gjorde Joakim och Oscar en stor insats då en tung stålbåt draggade och hotade att driva ner på andra betydligt mindre båtar. Killarna uppmärksammade detta och var snabbare än snabbt i varsin dinge, körde upp till den draggande båten, skrek ”Wake up, Wake up!!!” och uppmärksammade även intilliggande båtar på vad som höll på att hända. Allt gick bra! (Om någon av er Eiraföräldrar när ni läste förra bloggen funderade kring nattlivet vill jag bara förmedla att killarna gör allt i lagoma doser. Det krävs fokus för att genomföra det de gör!)

Sista dagarna har vi alltså haft en hel del regn och även vind. Har hört att det  varit riktigt oväder hemma. Hoppas  det gått bra!

Nu seglar vi till Teneriffa för att möta Camilla. Äntligen!

 

 

 Äntligen har vi vår bimini (soltak) på gång. Efter många tröstlösa försök med olika varianter på ” jag kanske kommer manana, manana”… så dök det otippat upp en man som visade sig vara riktigt pålitlig. I dag har han tagit mått för att kunna sy denna efterlängtade bimini som ska levereras om tre dagar hoppas vi. Samtidigt som vi var inne vid bryggan för att träffa  biminimannen tankade vi diesel och vatten och skurade hela båten så nu är Mahimahi så fin, så fin.

Vår watermaker har vi varit tvungna att beställa delar till eftersom den inte vill gå i gång på de den har. Så nu måste vi förstås tålmodigt vänta på dessa nya delar. Har vi tur kommer de före helgen men det är nog inte det mest troliga.

Nåväl, det går alls ingen nöd på oss. Med Eira tätt intill har man alltid roligt!

Här är några glimtar ur vår gemensamma vardag:

I går tillbringade Love några svettiga timmar i pentryt, med ett dopp lite då och då för att svalka sig. Sedan dukades det upp med massor av jättegod hemlagad pizza. Vi åt oss mätta allihop och pizzabagaren Love var mycket nöjd med sin nyfunna bana som bagare.

I förmiddags kom tullen till viken, körde runt en stund och tittade på alla båtar. Så bestämde de sig av någon anledning för att besöka just Eira…medans vi passade på att fota lite.

Under eftermiddagen har vi, vår vana trogen, legat på däck och slipat under tiden som Oscar hängt längst upp i masttoppen och fixat med ett block. Inte förrän solen gick ned släpptes han ner av kompisarna. Filip har ägnat dingemotorn all sin kärlek. Han har hela dagen suttit i dingen och plockat isär och satt ihop olika delar. Trots all denna möda vill den ändå inte gå, men i morgon ger han sig på den igen.

En underbar räddningsaktion av en borttappad dinge fick vi oss också till livs i dag. När vi i godan ro sitter i sittbrunnen och njuter en kall öl ser vi Eiras dinge på drift. Vi hojtar till dem och en av killarna slänger snabbt av sig kalsingarna, hoppar i havet och räddar dingen.  Se foto!

Många dingeturer blir det mellan båtarna för att låna grejer, utbyta erfarenheter och ivrigt (speciellt jag är särskilt ivrig i dessa ändlösa diskussioner) diskutera olika tekniska problem och lösningar.

Alla Eiraföräldrar: ni kan vara stolta över era killar! De är så goa, jobbar med gott humör dygnet runt på sin båt (utom när de festar  förstås och det händer ju föralldel ganska ofta;  varje natt eller så). De njuter sitt äventyr och är i all sin galenhet kloka sjömän. (Tror vi i alla fall;))

Nu lägger vi oss och i morgon förmiddag efter morgondoppet blir det nybakat bröd och chokladrutor till alla på Eira och Mahimahi.

Till sist: För er som också är ute och långseglar och vill göra egen yoghurt finns recept under fliken ”Lite av varje”: underflik: ”Mat ombord”.

 

 

Under segel: Klockan är snart fem på morgonen. Magnus sover och jag sitter i salongen och försöker hålla mig vaken. Jag har alltså vakten just nu. Natten är stjärnklar och vi går i en glittrande mångata. Havet är blankt som en spegel så vi kör motor.

Vi lämnade Cascais, utanför Lissabon, på tisdag eftermiddag och nu är det lördag morgon, under dessa dygn har vi inte sett mer än kanske fem fartyg.  Kan tyckas lite märkligt eftersom det är trafikerade vatten vi seglar på men havet är stort och båtarna sprids ut även om vi många gånger har samma kurs. Det är frestande att bara lägga sig och sova men man måste givetvis ändå se upp för andra fartyg, titta runt horisonten för att se om det är några båtar i närheten och kolla kurs och position. Fram till i natt har vi seglat i lätta akterliga vindar. På dagarna med genacker och på nätterna med genua. Trots de lätta vindarna har vi gjort god fart. Vi har passerat Madeira och har nu kurs på Las Palmas på Gran Canaria. Antal seglade sjömil kommer att bli drygt 700.

Det har varit fint väder hela tiden, en del sjö men inte i närheten av Nordsjön eller Biscaya. Både dagar och nätter blir sakta men säkert varmare och havet allt mer intensivt blått. Vattentemperaturen  är 24 grader.  På dagen i går stängde vi av motorn en stund och tog oss ett dopp på 3000 m djup.

Nu ska jag läsa en liten stund tills det är dags att väcka Magnus. Vi tar en kopp te i vaktbytet och sedan stupar jag i säng. När jag purras nästa gång har solen gått upp.

På söndag eftermiddag siktade vi land. Alltid en härlig känsla. Efter ytterligare några timmar i gott sällskap med en flock lekfulla delfiner ankrade vi i en vik utanför Las Palmas. Seglingen från Portugal till Kanarieöarna blev alltså riktigt fin då havet denna gång visade sig från sin allra bästa sida.

Ankrade: Här är fullt med båtar och seglare som alla förbereder sig för överfarten till Karibien. I stan finns allt man kan tänkas behöva så det är ett bra ställe att vara på ett tag. Vi ska bland annat försöka få ordning på vår watermaker som inte fungerar riktigt som den ska och så har vi ju förstås ”projekt däck”.  I Lissabon satte det stora ovädret stopp för allt vad slipning och målning hette. Men nu så…

Så småningom går vi vidare till Teneriffa dit vår sååå efterlängtade Camilla kommer för att vara med oss ett par veckor.

 

 

Här viner vinden i riggen och regnet vräker ner!

Men vi ligger tryggt förtöjda i en brygga långt in i floden Tejo utanför Lissabon. Ovädret var väntat och vi lämnade i god tid vår vik för att söka en mer skyddad plats. Vi fann en fin nybyggd brygga där vi och våra engelska vänner la till. Ett och annat glas portvin slinker ner tillsammans med dem.

Här finns inte så mycket annat än just denna brygga. “Detta är Seixal” sa hamnkapten lite uppgivet när jag frågade efter en större mataffär. “Finns det möjligtvis en dusch?” fortsatte jag glatt. “Jadå, det tror jag” sa hamnkapten då oväntat. “Följ med mig!” Jag följde efter honom upp i byn som består av två gator. “Vänta här” sa han efter en stund och försvann in i ett hus. “Nej tyvärr”, blev svaret då han kom tillbaka, “det finns ingen dusch”.

Tillbaka på bryggan var det en annan person som hört att jag sökte en dusch. “Jag är medlem i en basketklubb, om du hänger med mig kan du låna vår dusch…  Alla är alltså väldigt vänliga och hjälpsamma kring denna lilla brygga. Avgiften för att ligga här är blygsam men höjs dock efter fem dagar, logiken i det har vi inte lyckats utröna.

Om det inte finns så mycket att göra just här så finns det desto mer om man tar färjan in till Lissabon. En trevlig stad väl värd ett besök! Vi tar dagpassen och Eira nattpassen. En morgon när Magnus var på väg för att göra lite ärenden, så mötte han Eira-gänget på bryggan. Förvånat utbrast han “Är ni redan uppe?” “Ja, eftersom vi inte lagt oss än så”…

Just nu är det ingen av oss som frivilligt går ut på Atlanten. Sydlig vind i stormstyrka som blåst ihärdigt i flera dygn: sjön där ute lär inte vara rolig. Men snart så…nästa gång vi hörs är vi förhoppningsvis på Kanarieöarna.

PS: Tack för alla hälsningar! Acke; vi är också förvånade att vi kommit så långt utan dig!!! Snart får du komma ner och göra en sådan där insats som bara du kan göra!

 

Vi satt i häromkvällen i godan ro i salongen då det blev ett snabbt väderomslag, från varmt och stilla till ganska kyligt och mycket vind. Jag stack hastigt upp huvudet och konstaterade belåtet att det var skönt att ligga tryggt i hamn och stängde lika kvickt luckan igen…

Plötsligt bröts lugnet av höga tjoanden och visslingar utanför. Vi rusade upp och det var ingen tvekan om budskapet: vi draggade! (För er icke båtmänniskor: ankaret hade släppt). Nu var det bråttom!!! Redan innan detta hände låg vi nära andra båtar (i bland är det trångt i ankarvikarna) och nu var vi farligt nära, en katamaran såg dessutom ut att vara på drift utan någon ombord.

Vi startade motorn och låg still ett litet tag för att försöka överblicka den kaotiska situationen. Det fanns en liten öppning bakåt och Magnus tog ett snabbt beslut att lägga in backen. Vi backade så hela vägen ut genom viken, i full fart, förbi ett par hotfulla bojar och en farlig pir. Med ankaret släpandes hela vägen längsmed botten, det fanns varken tid eller möjlighet att försöka få upp det.

Det gick bra, vi kom fria från de andra båtarna och land och väl ute på fritt vatten kunde vi konstatera att ankaret var kvar, och vår stackars dinge likaså, den hängde så snällt med på släp.

Det var dock inte bara ankaret vi hade med oss; i ankaret satt ett fisknät rejält intrasslat och nätet satt fast i botten. Vi knöt en kniv på en båtshake och lyckades skära loss det, allt medan vinden ven i kolsvarta natten med byar upp mot 20-25 m/s.

Ok, tänkte vi, då kör vi in igen.

Då tvärdog motorn! Vi tvingades inse att vi fått en tamp i propellern. Snabbt ut med ett segel! Men nej, det gick inte att styra, alltså måste vi ha tamp även runt rodret! Nu var goda råd dyra om vi inte skulle driva ända till Madeira.

Vi såg tampen som retsamt nog var en av våra egna. Den hade fastbunden i ena änden legat på tork i solen på akterspegeln och under den vådliga färden ut åkt i sjön förstås.

Vi drog och slet och mot alla odds fick vi loss tillräckligt av tampen för att kunna styra och vi kunde tre tuffa timmar senare försiktigt styra skutan in mot ankringsviken igen. Trötta men glada att allt gått bra kröp vi till kojs. Nu hade vinden mojnat och vi sov gott hela natten.

Vad som egentligen hände var inte helt lätt att reda ut men vi och de andra i viken tror att katamaranen  tappade sitt fäste och drog med sig vårt ankare så att vi började dragga. Vi har aldrig någonsin draggat förut och hoppas aldrig göra det igen! (Katamaranen var borta nästa morgon så det var aldrig någon som hann prata med ägaren.)

Gårdagen ägnades åt att röja upp efter natten, det blir lätt ett mindre kaos när något händer fort och oväntat. Det är en massa saker som snabbt ska fram; strålkastare, flytvästar, sjöställ, diverse verktyg, tampar o.s.v. Magnus fick även göra ett dyk för att få bort all tamp från propellern.

Några bilder fick vi inte från denna dramatiska natt men det blir lite blandat från andra tillfällen i stället.

Nu är det ordning och reda ombord igen och i går kväll gick vi tillsammans med engelska vänner runt i den lilla trevliga staden Cascais som var vackert upplyst av allehanda ljusinstallationer. Mycket människor och en härlig stämning.

Tack för alla hälsningar, de värmer!!! Det är tyvärr lite si och så med internet i båtlivet så vi har inte alltid möjlighet att svara, men vi läser ju givetvis allt ni skriver, så fortsätt skriv:)

I dag ska vi ta tåget in till Lissabon för lite sightseeing.

 

 

 

Så kom de då till slut! Killarna på Eira alltså. Inte riktigt som jag sett framför mig kanske… Ankomsten föregicks av olika besked som att “vi kommer i morgon”, eller “nja, det blir nog i övermorgon” etc.

Men plötsligt kom ett meddelande från Joakim “Är ni vakna?”. Tja, 50-plussare som vi är så får vi väl tillstå att det var vi inte. Klockan var nämligen tre på natten. En stund senare hördes ett högljutt motorljud i den i övrigt helt tysta viken och nu hade alla i viken utan tvivel vaknat! Vi pallrade oss upp och såg sömndrucket  hur Eira gled in i viken! Nej, det var absolut en överdrift, hon gled inte, hon puttades. Motorn som hördes var nämligen utombordaren på deras lilla dinge med vilken de puttade Eira till ankringsplatsen. Motorn hade lagt av och då får man ju lösa det hela på något annat sätt… Nåväl, efter en stunds trixande hade killarna ankrat och tystnaden lägrade sig åter i viken.

Vi sov några timmar och väntade sedan ivrigt på att få se någon röra sig borta på Eira, det hände förstås inte, så till slut åkte vi bort och frågade “är ni vakna?”. Det var de ju inte, men ett efter ett stacks ett yrvaket huvud upp ur olika luckor på båten. Helt underbart att äntligen träffa dem och framförallt att få krama om Joakim!

Vi vet att det också är många som läser som inte känner oss så väl så för er som undrar så är Joakim vår son. Han är, tillsammans med fem kompisar, ute på en långsegling på båten Eira. Deras plan är att segla till Karibien och tillbaka, de ska vara ute ett år.

De är ett härligt gäng som verkar ha det gott tillsammans och båten är fin och finare kommer den att bli. De jobbar hårt med alla möjliga och omöjliga projekt. Det ena efter det andra går sönder, men de är lika glada för det och efter ingående och kreativa diskussioner (helt underbara att lyssna till) om hur reparationen ska gå till så tar de sig an jobben. Under tiden är det något annat som slutar fungera… När vi ser dem kan vi njuta extra mycket av vårt lyxiga skepp och faktiskt tycka att våra projekt är ganska små.

En dag fick vi undervisning av medicinmannen Joakim, det var allt från genomgång av mediciner till hur man syr. Det rådde djup koncentration inte minst hos den andäktiga publiken som fick fobiträning på köpet. Det hela avslutades med varsin öl;). Till kvällen hade vi “knytmiddag” på Mahimahi med allt möjligt gott på menyn.

Sedan var det till slut dags för oss att säga på återseende till Eira och faktiskt lämna vår vik i Baiona. Efter en snabb segling i fin vind men mycket sjö ligger vi nu i en marina alldeles utanför Lissabon där vi möttes av två svenska vänbåtar. Och alldeles nyss vinkade vi hejdå till kära vännerna Eva och Anders på Tacoma. Ja det är många hej och hejdå i långseglarlivet. Och mycket längtan efter familj och vänner, och förstås alldeles särskilt mycket efter Camilla som är hemma i Sverige.

Ha det så bra allihop och njut av en förhoppningsvis fin höst!

 

 

Ja nu är det inte mycket fart på skutan! Vi har hittat en perfekt ankarvik alldeles utanför staden Baiona. Viken är vacker, på dagarna strålar solen från en knallblå himmel och på nätterna lyser månen. Våra båtvänner ligger också här och det gör ju det hela ännu trevligare.

Ska jag vara riktigt ärlig så vaknade vi i och för sig just i dag upp till en gråmulen dag, och faktiskt lite kyligt i luften. Här är tre meters tidvatten vilket påverkar vattentemperaturen som pendlar mellan 17 till 20 grader. Det gäller att slänga sig i när det är 20!

Seglingen hit ner var lugn och skön med nordlig vind så det vara bara att susa ner längs kusten. Vi gjorde några stopp på vägen och lyckades med konststycket att ankra i ett naturreservat där det krävs tillstånd för att få stanna. Lyckligt ovetandes om detta sov vi gott hela natten utan tillstånd. I bland har man tur, att hamna i klammeri med spansk myndighet lär inte vara roligt.

Vi har ägnat en del energi åt att försöka hitta en tvättstuga dock utan resultat så tvätthögarna växer. Det närmsta vi kommit hittills var en utomhus tvätteria som kändes som om den var från en svunnen tid. Se foto! Gissa om vi blev förvånade när vi förstod att det var detta som var stadens tvätteria och som vi ägnat lång tid åt att leta efter med hjälp av karta och spansk ordbok. Ingen pratar engelska här och vi kan inte spanska, tyvärr. Inte ens på turistbyrån kan de engelska, och all turistinfo är på spanska med ett undantag. Se foto på den underbara heltäckande info som plötsligt dök upp på en skylt. Vad mer behöver man veta?

Varje dag tar vi dingen in till stan. Där är mycket turister och en go och glad stämning. Caféer och krogar om vartannat. Ibland njuter vi en frukost på en trevlig uteservering; croissant, nypressad juice och gott spanskt kaffe. Häromdagen tog vi bussen till Santiago de Compostela, där det var ännu mer turister. Lite för många tyckte vi, men visst är det en imponerande katedral och roligt att ha sett denna omtalade plats.

Magnus har installerat vår watermaker och den går för fullt. Precis när tanken var nästan tom drog den i gång och nu är vi självförsörjande på vatten. Magic! Kanske kan ta tag i tvätten…  Måste också få ge en eloge till Magnus som mörka vinterkvällar jobbat så ihärdigt med vårt elsystem. Det fungerar otroligt bra! Vi ligger här dag efter dag, har lampor tända till kvällen, använder vattenpumpen, datorer och allt möjligt annat och ändå behöver vi aldrig starta motorn för att ladda batterierna. Också magic!

Vad gör vi mer? Vi promenerar, både kortare och lite längre turer, ett bra sätt att lära känna en plats. Projekt däck har också startat. Vi slipar och slipar och snart är det dags för målning. Däcket är det sista stora jobbet (vad vi vet just nu i alla fall) och när det är klart kommer Mahimahi att vara så fin!

Hur länge ska vi ligga här då? Ja det frågar vi oss varje dag och så kommer vi fram till att det är ju väldigt trivsamt här, vi stannar en dag till, och en dag till…

Så småningom ska vi förstås fortsätta söderut till Lissabon.