Nu har vi seglat in i vår hemmahamn och Mahimahi ligger tryggt förtöjd vid bryggan. Vårt seglingsäventyr är slut och det här blir sista bloggen från Mahimahi.
Fortfarande är vi nog lite omtumlade efter hemkomsten. Att få segla in i Gottskär och mötas av så många kära människor var ju alldeles fantastiskt. En sån fest! Som någon skrev efteråt; ”det var ju nästan mer känslosamt än att vara på bröllop”. Tack alla ni som mötte upp! Och Tack Nils, Sven, Klas och Kenneth för allt ni gjorde för oss!!! Det blir ett minne för livet!
Vi har varit ute i tre år och tre månader, seglat 45000 sjömil och besökt 40 länder!
Tre år ombord på en segelbåt. Hur är det egentligen? Jo det är allt mellan himmel och jord. Ibland upp och ibland ner. Ganska likt som det är att vara hemma alltså. Fast visst är det ändå ett annorlunda liv. Bara det att bo tätt ihop på en liten yta. Även om Mahimahi är rymlig för att vara en båt så känns det ändå ganska trångt ibland.
Många har frågat ”hur sjutton står ni ut med varandra dag ut och dag in?” ”Slår ni inte ihjäl varann?” ”Jag skulle aldrig klara det” är också en vanlig kommentar. Visst har vi nog båda haft lust att slänga av den andre ibland men det går ju helt enkelt inte. Så det är bara att ta sig samman. Bita i det sura äpplet och vänta tills stormen bedarrat. Och det gör den ju förr eller senare. De allra flesta dagarna har vi det bra tillsammans.
Våra vänner långseglarna säger alla med en mun ” jorden runt på tre år; varför seglar ni så snabbt?” Medans de flesta på landbacken med gapande mun upprepar; ”tre år?” ”Har ni varit hemifrån i tre år!?” ”Har ni verkligen seglat i tre år?”
Ja man kan ju se det ur helt olika perspektiv. Visst är det så att vi har seglat snabbt (vi har ju en snabb båt) och ibland har det absolut känts som för snabbt. Det är många platser vi inte hann besöka och många platser vi kunnat stannat längre på. Men jorden finns ju kvar. Det är svårt att få allt så det blev ett val vi gjorde under resans gång.
Hur är det då att segla 45000 sjömil? Det kan vara att sakta glida fram över ett spegelblankt hav, kanske genackern bär så att vi gör några knop framåt. Vi läser och tittar ut över havet och så kommer en flock lekfulla delfiner och hälsar på oss, eller en val eller en sköldpadda.
Det kan också vara att brutalt kastas mellan höga, ibland gigantiska, vågor. Mahimahi tar sig alltid oförtrutet fram hur hög sjö det än är och hur mycket det än blåser. Och under däck är det även i hårt väder förvånansvärt stilla. Men visst är det ändå en kamp att laga mat eller att gå på toaletten. För att inte tala om att sova. Det är då jag brukar undra vad tusan jag gör där ute egentligen.
Men så stillnar vinden och sjön lägger sig. Vattnet blir platt och vinden är alldeles lagom in från sidan. Solen tittar fram igen och vi kan hissa alla segel. Mahimahi forsar fram, nätterna är stjärnklara. Kanske seglar vi i en glittrande mångata. Och så går solen upp och vi får uppleva ännu en fantastisk soluppgång. Då nappar det; en stor fisk på kroken och det blir en god middag till kvällen. Inget smakar så gott som nyfångad fisk långt ute till havs.
Att sen efter många, många dagar långt ute till havs sikta land, kanske en ny kontinent eller en ensam atoll mitt i havet, det är lite som en dröm.
Magnus är alltid trygg ombord medans jag ofta är rädd ute på havet. Fortfarande, efter alla dessa seglade sjömil. Kanske för att jag vet av erfarenhet att precis vad som helst kan hända, när som helst. Det kan det förvisso hemma också men där är vi ju ändå inte lika sårbara. Att hamna i sjönöd mitt ute på Indiska oceanen vore ju till exempel inte så kul. Där är lååångt till hjälp. Men hur rädd jag än kan vara därute ibland så glömmer jag det snabbt och är på något konstigt vis ganska snart redo för nya seglingar över haven.
40 länder: många platser blev det… Varje ställe där vi måste klarera in räknar vi som ett land även om det kan höra till ett annat land, som till exempel St Helena som hör till England. Att klarera in (som ni vet; ofta mest ett nödvändig ont men så här i efterhand också många roliga minnen) och sen få ta dingen in till det nya landet är alltid lika spännande.
Tänk att få se den mytomspunna söderhavsön Fatu hiva i verkliga livet, att styra in i den färgsprakande, glittrande obebodda atollen Chagos eller att segla rakt in i hjärtat av New york. En jordenruntsegling bjuder på så mycket olika upplevelser att det ibland blir svårt att sortera men det är ju också det som är lockelsen.
Det finns så många fantastiska platser och så många underbara människor och så många vitt skilda sätt att leva på. Vi har förstås sett både fattigdom och välmående men även de som lever enkelt men gott, som i Franska Polynesien. Ibland är kontrasterna ofattbart stora och det väcker många tankar.
Den jobbiga biten i detta nomadiska liv är att vi måste ta farväl av både goa människor och fina platser. ”Åh, alla dessa hejdå” som jag lite ledset sa en gång när det var dags för barnen att resa hem. Joakim svarade uppmuntrande ”men tänk på alla hej som det blir också!” Så sant!
Hur blir det nu då? Det vet vi nog inte riktigt ännu men förhoppningsvis blir det bra. Vi har många gånger konstaterat att Sverige är ett väldigt bra land att leva i och vi har ett fint liv här hemma.
Vi är väldigt lyckliga att allt gått så bra. Visst har vi varit ute i väldigt hårt väder och visst har en och annan sak gått sönder men inga större incidenter alls. Vår resa har varit fantastisk och vi känner en stor ödmjukhet över att vi har haft möjligheten att göra den. Att kasta loss och ge sig ut på äventyr är inte alla förunnat. Vi kommer förstås att sakna vårt båtliv ibland, havet finns ju för alltid i oss. Men Mahimahi finns kvar så en och annan tur lär det bli framöver också och när vintern och mörkret kommer får vi väl ta fram alla bilder och drömma oss bort ett tag.
Till sist : Tack alla ni som följt oss de här åren och tack alla som skrivit glada och uppmuntrande hälsningar till oss på bloggen, på facebook och i mail. Det var alltid roligt att få hälsningar hemifrån och alldeles särskilt roligt när vi var långt borta.
Tack Joakim och Camilla för ert helt fantastiska och alltid positiva stöd och för att ni med jämna mellanrum tog er till era tokiga föräldrar så att vi fick uppleva äventyret tillsammans. När ni inte var ombord så var ni ändå alltid med oss; hela vägen runt jorden!
Och eftersom det är jag (Sara) som skriver så tar jag mig friheten att säga Tack Magnus. Vi gjorde det! Vi gjorde det tillsammans, med kärlek!
Hejdå för nu, men kanske hej igen, någon annan gång… / Kramar från Magnus och Sara
Gottskär
