Mahimahi – Cigale 14

Hej allihop! Det var ett tag sen, vi har levt utan internet i flera veckor men nu är vi tillbaka i marinan i Colon och kan hänga vid datorn igen.

Tillsammans med Eva, Klas, Lisa och Robert har vi seglat i San Blas fantastiska övärld som också kallas kallas Kuna Yala. 

San Blas är ett vidsträckt område med små palmklädda öar som ter sig som utslängda mitt i havet. Runt öarna ligger skyddande korallrev som gör ankringen lugn och trygg. Många öar är helt obebodda medans det på andra är tätt, tätt med små hus där Kunaindianerna bor.

Vi har simmat i det ljuvligt varma, turkosblå vattnet, snorklat på vackra korallrev och stuckit ner tårna i den fina korallsanden. Delfiner har lekt i fören och en dag simmade en sköldpadda  förbi. På kvällarna satt vi i sittbrunnen i månens sken.

Vi har seglat mellan öarna och i sista minuten väjt för farliga rev. Av de tre olika sjökort vi hade så var det inget som stämde helt och hållet så navigationen var spännande.  Ibland saknades en hel ö på sjökorten, fast vi såg den i verkligheten.

Vädret här är växlande, mycket sol men också moln med en och annan regnskur och en del vind. Solen är väldigt stark så det är skönt att det är skugga då och då. Vattnet håller en jämn temperatur på 28 grader.  

En dag skulle floden Mono river utforskas. Eva och jag var kvar och vaktade båten. De andra rustade sig nogsamt för att klara attacker från såväl myggor som krokodiler. Insvepta i heltäckande kläder (och varma!) och med båtshaken i högsta hugg gav sig expeditionen av i dingen. Som tur var kom de helskinnade tillbaka efter att ha mött en enda liten förskrämd mygga och några indianer som förundrat skakade på huvudet när de såg dessa vikingar från Norden.

Vi besökte två små bebodda öar. Alla på öarna var välkomnande och vänliga och särskilt barnen var väldigt nyfikna på oss. På den lilla ön Tupile hade en fraktbåt full med varor från Colombia just anlänt och alla jobbade hårt för att lasta av gasolflaskor och mat. Tillbaka till Colombia från Kuna fraktas mestadels kokosnötter.

På ön Niadup var det pyntat med massor av små färggranna flaggor inför kvällens fest. Vi välkomnades att gå runt ön och bjöds att hälsa på männen i den så kallade Congreso, där  byns invånare träffas och diskuterar allehanda spörsmål. Längst fram i hängmattor ligger ledarna Sailas och runt omkring på hårda träbänkar sitter övriga invånare. Högsta ledaren satt på en bänk allra längst fram och fem andra män låg i hängmattor iklädda svarta hattar. Vi uppmanades att gå fram till var och en av männen, ta i hand och hälsa.

Dagen i Kunaland startar i gryningen. Kvinnorna syr molas, vackra, traditionella textila applikationer. Männen ger sig i väg i sina ulus, kanoter. De paddlar långa sträckor till fastlandet där de skördar bananer, kosnötter, sockerrör och byggnadsmaterial.  Efter några timmar återvänder de till sin ö där resten av dagen ägnas åt familjen, fiske, segling och vila.

Husen på öarna är byggda av palmblad och andra växter från djungeln och allt hålls samman med lianer. Inne finns kanske ett bord och någon stol. Alla sover i hängmattor och kläderna hänger i långa rader uppe i taket. På många hus sitter det parabolantenner och vi såg även ett par telefonkiosker men det finns inget internet och endast mycket sporadisk mobiltäckning.

Det var härliga dagar och väldigt roligt att få dela allt detta med våra goa gäster!

Måste nog läska er med några bilder till:

Snart anländer nästa gäng: Camilla med vännerna Albin, Elin och Johanna. De ska segla med oss ända till Tahiti. 

På måndag börjar vi slussningen genom Panamakanalen. Vid 13tiden (vår tid, 6 timmars tidsskillnad) kommer en lotsbåt ut till oss där vi ligger för ankar och väntar. En s.k. advisor kliver ombord och så kör vi mot den första slussen. Framåt kvällen har vi nått Gatun Lake där vi ankrar för natten. Advisorn kliver av och kommer ombord tidigt nästa morgon igen. Denne advisor ska serveras två mål mat, förses med rikligt med vätska, ha ett solskydd och en fungerande toalett. Blir han inte nöjd med vad vi kan erbjuda så kliver han av båten. Vid 14tiden nästa dag ska vi vara framme om allt går som det ska. Ett annat bekymmer är dock att det är stor karneval här hela helgen och då är risken tydligen stor att advisorn helt enkelt sjukskriver sig (bakfull med andra ord). I så fall är det bara för oss att gilla läget och vänta tills någon behagar infinna sig någon annan dag… Utan advisor ingen kanalfärd. Håll tummarna!!!

Om vi har internet på kanalen blir det twitterrapporter längs färden.

Själva kanalfärden tar alltså två dygn och sen öppnas porten till Stilla havet! Visst pirrar det lite i magen!!! Vi stannar något dygn i Panama innan vi sätter kurs mot Galapagos och så småningom seglar vi ut i Franska Polynesien… Seglingen mellan Galapagos och Marquesasöarna är den längsta på hela resan och tar ca tre veckor. Ha det gott! Vi hörs någonstans på vägen.

• I kanalen finns en kamera som filmar slussningarna. Klicka på länken nedan så kanske ni ser oss i slussen.     http://www.pancanal.com/eng/photo/camera-java.html
• Om ni vill följa oss på havet så klicka på länken: http://www.winlink.org/userPositions  I rutan där det står callsign skriv: SA6BQS. Ni ser då vår position och oftast även en liten hälsning från havet.

• Vi har även en ais som visar vår position när vi är kustnära och den går att se på en karta: klicka på länken: http://www.marinetraffic.com/en/   Skriv mahimahi i sökrutan där det står vessel/port .

• Om du vill prenumerera: skriv din mailadress i rutan nedan, klicka på subscribe. Du får sedan ett mail där du bekräftar att du vill ha våra nyhetsbrev.

Nu har Mahimahi fått ny bottenfärg. Under några svettiga dagar stod vi på land och bodde samtidigt ombord men nu är vi i havet igen. Skönt!

Häromdagen jag taxi till Colon för att vänligen ansöka om ett Cruising permit och ett Visa som vi måste  ha om vistelsen här överstiger tre dygn.

Först skulle jag till Port control. Den snälle chauffören Roy följde mig uppför trapporna in till ett stort men ruffigt och med våra mått mätt väldigt omodernt kontor.

Där satt en kvinna som mycket omsorgsfullt smörjde in sina armar. Hon verkade ganska trött och lite störd blev hon ju förstås då jag klev in men hon tedde sig ändå vänligt sinnad. När hon i sakta mak gått tvärs över rummet för att stoppa ner sin armcreme i den rosa och guldprydda handväska som stod mitt på bordet kom hon bort till mig.

Jag förklarade mitt ärende och krävdes genast på en ofattbar mängd kopior på allt från pass till fartygsregistrering. Jag hade som tur var alla papper i ordning och damen kunde nöjt sätta sina olika stämplar lite här och där. Man kan ju lätt förledas tro att det är för att få stämpla lite som de vill ha så många papper.

Nu kunde den verkliga proceduren börja. Ett oändligt antal frågor skull besvaras. Jag fyllde i så gott jag kunde med god hjälp av Roy som envisades med att kalla mig Miss Sara.

Allt gick som en dans tills vi kom till frågan om motorns serienummer. Där gick jag bet. Tänkte först att jag kan väl bara hitta på något men fegade ur. Sen försökte jag få damen att förstå att det inte kunde spela så stor roll men det gick ju inte alls. Utan serienr definitivt inget tillstånd att segla runt i Panama. Vid närmare eftertanke så ter det sig ju ganska självklart, eller hur.

Nåväl, Roy ringde Sir John på marinan som gick ut till Magnus som stod och målade botten. Magnus hade heller ingen aning fick jag höra sen men hittade snabbt på ett fint och långt nr som förmedlades till mig av Sir John. Jag skrev intet ont anande ner numret och damen var nöjd.

Nu återstod bara att betala för pappersexercisen. Jag visste att det skulle kosta 193 dollar och att de inte tog kort. Så jag tog upp två hundralappar. Damen stirrade bara stint på mig och sa: ”no change”.

Ok. Alltså: hon kunde inte ge tillbaka sju dollar trots att alla betalningar görs kontant. Underbart! Nåväl, det var ju inte hela världen.

När betalningen var avklarad fick jag till sist mitt cruisingpermit och nu skulle jag vidare till nästa myndighet. Vi åkte tvärs genom stan, förbi vad som föreföll vara mycket eftersatta och fattiga områden. Så sorgligt att se, det är långt från vår trygga värld. Här är en oerhört hög kriminalitet och man varnas för att gå omkring på gatorna i stan. De många pampiga hus som tidigare tillhört USA är ofta övergivna och förfallna. Jag såg ett stort stenhus där alla fönster- och dörröppningar var solitt igenmurade. Varför vet jag inte men uppenbarligen har ingen tillträde till dessa hus.

På kontoret för ansökan om visa tittade en till synes mycket sur dam på mig, hon hötte med pekfingret så att jag verkligen skulle förstå att jag måste ge henne riktigt många kopior på diverse väldigt viktiga papper. Och besvara många och också väldigt viktiga frågor såsom mina föräldrars namn och födelseland, likaså mina barns. Motornumret behövdes dock inte på detta kontor. Synd, jag som just lärt mig det.

När allt var besvarat återstod att betala en nätt summa på 210 dollar och sedan fick jag i gengäld en fin stämpel i passet.

Så nu kan vi alltså segla runt på Panamas vatten tills det är dags för nästa procedur nämligen ansökan om att få gå igenom kanalen. Det är så krångligt så att de flesta anlitar en agent, vilket vi också bestämt oss för att göra.

Fast å andra sidan fick vi just höra att vi enligt “Flat earth society” löper akut risk att trilla över kanten en bit ut i Stilla havet, så frågan är om vi överhuvudtaget ska gå igenom kanalen, det verkar farligt. Se bilden nedan.

Tack Hasse för tipset!

Vi funderar på saken medans vi promenerar i djungeln och lyssnar till apornas vrål. Här finns enligt min vän Roy även tigrar, pantrar och krokodiler. Nåja, det får man kanske ta med en nypa salt.

”Välkomna till Panama marina! Tänk på att inte slänga mat i vattnet eftersom det frestar krokodilerna och ställ inga sopor på däck eftersom det lockar hit objudna gäster från djungeln.” Detta kunde vi läsa i den infobrochyr vi fick när vi klarerade in i Panama. Alldeles innan hade Magnus tagit ett dopp! Som tur var, var väl krokodilerna inte så hungriga just då.

Vi har alltså kommit till staden Colons stora hamn i Panama! Det är en alldeles speciell känsla av äventyr att vara här och faktiskt se inloppet till kanalen som leder till Stilla havet!

Fyra dygn på havet avslutades med en spännande nattlig angöring. Det var mörkt men med miljontals olika lampor att tolka. Bukten är full av stora containerfartyg som väntar på att gå igenom kanalen, de är upplysta och ser ut som en liten stad i sig. Vi navigerade oss sakta men säkert  in till det som på sjökortet var markerat som ankringsplats och där ankrade vi för natten. När vi vaknade kunde vi blicka ut över ett gigantiskt industriområde för containerfartyg. Inte så roligt så vi startade motorn och gick till områdets enda marina.

Men först var vi ju på Cuba. Efter att till sist vinkat hejdå till Eira seglade vi tillsammans med Anna och Joakim till Cuba. En segling på knappt sex dygn. Vi hade ganska mycket vind och mycket sjö (som vanligt) men bekväm segling med bara genuan uppe större delen av vägen. Fiskelinorna låg i förstås och napp fick vi, både tonfisk och Dorado. Det är inte helt lätt att håva in stora fiskar när man samtidigt gör god fart och sjön går hög. Vi brukar ta in på seglen för att minska farten och efter lite  kamp så är fisken bärgad och vi kan avnjuta ännu en god fiskmåltid.

När vi närmade oss Cuba kom vi på att vi inte hade någon Cubaflagga. Inte bra! Men med hjälp av lite olika tygbitar kunde vi snart hissa vår alldeles egengjorda flagga tillsammans med den gula karantänsflaggan som visar att man inte har klarerat in i landet. Så snart all formalia är klar tar man ner den gula flaggan.

Inklareringen till Cuba gick oväntat lätt, först kom en läkare och en person som representerade flera  olika myndigheter vilket minimerade antal personer som skulle ombord. Vi fick skriva på en massa papper och svara på en mängd frågor.  Därefter var det tullens tur. Sju personer och en hund stegade ut på bryggan där vi låg förtöjda. Hunden och några av männen klev ombord och en mycket omsorgsfull undersökning av båtens alla skrymslen och vrår utbröt. Alla var vänliga och trevliga och önskade oss välkomna till Cuba.

Vi låg i en liten marina med fyra andra båtar. Marinan bestod av en ganska ogästvänlig betongbrygga, inte den bästa bryggan att lägga till vid men det var bara att gilla läget.  I land fanns både toaletter och duschar och på bryggan stod fina vattenposter för att fylla vatten i båttankarna. Det var bara det att varken i toan, duschen eller vattenposten fanns en enda droppe vatten. Det fanns också en skeppshandel. Den var alltid stängd men genom fönstret såg vi tre flaskor rom, några toarullar och ett par konserver. Man kan ju inte säga annat än att där fanns livets nödtorft. På väggen hängde ett porträtt av Castro.

Marinan låg ca en mil utanför staden Santiago i en naturskön vik. Alldeles intill stod två enorma skorstenar och spydde ut kolsvart rök som la sig som en tunn svart hinna på däck. På kvällarna drog musiken i gång. Det var som om de olika husen i viken tävlade i att överrösta varandra och i mitten låg vi. Det blev en salig blandning att lyssna till.

Vi gjorde en bilutflykt genom stan och ut på landet, åt en mycket god och trevlig lunch, besökte ett rummuseum och katedralen el Cobre.

I Santiago strosade vi runt på gatorna, lyssnade till musik, tog en drink på det som en gång varit en anrik bar, tittade på alla gamla bilar, och förstås alla människor. En kväll gick vi på restaurang, maten var milt uttryckt inte så god och servicen inte riktigt vad vi är vana vid. Men en oförglömlig upplevelse var det att, som enda gäster, sitta i denna öde lokal som för länge sedan sett sina bästa dagar, med pampiga kristallkronor i taket och en guldsmyckad flygel i hörnet som Anna spelade så fint på.

Santiago är en storstad sett till antal invånare men bilarna trängs inte precis på vägarna. Det är minst lika många åsnor och hästar, och stora lastbilar som fungerar som bussar och alltid är fulla till bristningsgränsen.  Bussarna är gratis, likaså skola och sjukvård. Den statliga lönen är minimal så de som kan försöker hitta andra sätt att tjäna pengar, den som äger en bil erbjuder t.ex. taxiservice. Alla bostäder vi såg var mycket enkla. Det fanns inte många affärer och de som fanns hade endast ett begränsat utbud av såväl mat som andra varor.  Det fanns ett internetcafé men det var för de flesta alldeles för dyrt att nyttja.

Det blev många intryck och upplevelser från ett vackert och annorlunda land där alla vi mötte var vänliga och hjälpsamma. Vi såg förstås frustration och fattigdom men också stolthet och glädje i att visa sin fina ö. Funderar ni på att resa till Cuba så tveka inte!

Nu har Anna flugit hem till Sverige och Joakim är på väg tillbaka till Eira. Det blir väldigt tomt utan dem. Joakim har ju varit med oss hela vägen fram till nu. Gissa om vi kommer att sakna honom! (Han har förresten just mellanlandat i Canada för att hälsa på sina amerikanska vänner. Med sig har han ett par shorts, flipflop, sandaler och ett linne.Tror det blir perfekt i den kanadensiska vintern;))

När Anna och Joakim lämnat oss satte vi alltså kurs mot Colon i Panama. Centrala Colon gör man bäst i att undvika på grund av mycket hög brottslighet så här blir det mest båtmek på säker plats i marinan. Snart väntar ju en ny riktigt lång segling, och då är det som ni vet vid det här laget, en massa som måste fixas… denna gång blir det stora jobbet målning av botten.

När det är klart seglar vi till San Blas, en dagssegling österut. Där välkomnar vi  Klas, Eva, Calle och Lisa som ska segla med oss i detta speciella örike.

Ha det gott!

GOD FORTSÄTTNING till er allihop och Tack för alla härliga hälsningar:)! Tyvärr är nätet ganska “svajigt” så man får vara glad om det går att få iväg ett resebrev, svar räcker det inte riktigt till för, men var så säkra på att vi läser allt med stor glädje!

Vi hade några sköna dagar tillsammans med Frida och Calle på Bequia och St Vincent innan de flög hem, stolta övar att ha korsat Atlanten. Vi saknar dem! 

Nyårsafton firades på St Vincent ihop med Eira. Kvällen inleddes med en “sundowner” (en drink i solnedgången) på Mahimahi. Sedan promenerade vi till en restaurang som bestod av ett litet oansenligt hus med ett enda bord att sitta vid och ett biljardbord. Vi slog oss ner, tog varsin öl och väntade på maten. Det tog sin tid men rätt som det var stod en härlig buffe framdukad. Bland annat kunde vi njuta av grillad grissvans (jag smakade inte). Lagom till tolvslaget var vi tillbaka på Eira där vi skålade och önskade varandra ett gott nytt år. Efter en stund gick Magnus och jag och la oss medans firandet på Eira fortsatte natten lång.

Joakim och flickvännen Anna har bytt båt och mönstrat på Mahimahi. De seglar med oss några veckor och det ska förstås bli väldigt roligt!

I går seglade vi ihop med Eira till St Lucia och vi ligger åter ankrade intill varandra i en fin vik.  Här blir vi några dagar för lite båtmek och proviantering. Det är varmt och skönt men det blåser mycket och regnar en hel del. Korta men kraftiga skurar. Precis när man fått stängt alla luckor i båten och knappt kan andas på grund av värmen och fukten så slutar det regna.

Efter alla fantastiska stunder vi haft tillsammans med Eira så skiljs nu våra vägar. Det blir väldigt tomt utan dem! I kväll blir det  ”hejdåkalas” och i morgon seglar Mahimahi till Cuba.

Vi hörs där!

Vi är framme! Mitt i natten efter 18 dygn och 13 timmar ankrade vi upp i ankarviken utanför ön Bequia.

Ombord hade vi lite olika deltävlingar, såsom gissa dygnsdistans, valspotting (vi såg en), båtspotting (vi såg åtta), sikta land först och så förstås den sammanlagda tiden.  Många diskussioner har det varit om hur många båtar vi egentligen sett, går det kanske att lura de andra att en lågt liggande stjärna är lanternor på en båt, kan en skugga på vattnet räknas som en val etc, alla ville vinna! Magnus tog hem segern tätt följd av Frida.

Överfarten började bra med lätt vind och behaglig genackersegling, så småningom dog vinden helt och det blev motorgång. Då installerade Calle och Magnus en ny gasolledning, ett ”lätt” litet jobb som passade väldigt bra att göra under gång;).

En vindstilla vacker morgon hälsade en flock delfiner på oss. Vi tog ett dopp i det blå, flera tusen meter djupa vattnet. På eftermiddagen fastnade en Dorado på kroken och vi fick en god middag. Dagen avslutades under en stjärnklar himmel med glittrande mareld runt skrovet. En magisk dag!

Ofta drömde vi om denna magiska dag för sen blev det inte så mycket mer av den varan. Vinden ökade och med den sjön. Under många dygn hade vi enorma vågor. Ibland hisnande att se när en våg närmade sig från sidan; klarar Mahimahi verkligen av den här vågen? Men det gjorde hon, gång på gång, på gång. Flera dygn hade vi hårda vindar och hög sjö. Vi blev trötta eftersom allt rullande gör att man inte kan sova särskilt bra. ”Sov gott” blev i stället ”sov kort”.  Allt man ska göra, från segelsättning till matlagning till disk tar oändlig tid eftersom inget stannar där man ställer det och man hela tiden måste parera för att inte ramla eller slå sig.

Som så ofta med segling var det inte möjligt att gå raka vägen mot målet. Det dröjde till sista veckan innan vi kom in i det som åtminstone kunde liknas vid passadvind. Innan dess hade vi seglat i alla möjliga riktningar, ibland på målet men lika ofta en bra bit ovanför eller nedanför. En natt styrde vi undan från ett stort åskoväder. Visserligen vackert att se de täta blixtarna lysa upp det mörka havet men inget vi ville ha närkontakt med. Den seglade sträckan blev till slut ca 3000 sjömil. Segelsättning har mestadels varit storsegel med ett eller ett par rev och genua. Några nätter hade vi en mindre fock och några dagar i början seglade vi med genacker.

Det var en segling utan större incidenter tills autopiloten en dag slutade fungera och vi såg framför oss hur vi skulle stå bakom ratten och styra timme ut och timme in. Men vi hade en reservmotor och medans vi andra turades om att styra så bytte Magnus motor och snart hade vi en fungerande autopilot igen. Och en morgon upptäckte vi att vattentanken var tom! Någon, vi tror skeppskatten Soffie, hade ställt en kran i fel läge så vattnet runnit ut i havet. Men vår suveräna watermaker gjorde snart nytt vatten åt oss.

Vädret var mycket växlande. Soligt men också många så kallade squalls, regnbyar då vinden ökar snabbt. För att se squallsen lite i förväg och kunna förbereda med att reva segel har vi god hjälp av radarn. Temperaturen har varit behaglig men långt ifrån den karibiska värmen så många gånger frågade vi oss om vi verkligen var på väg åt rätt håll.

Vi har hela tiden varit vid gott mod, när någon varit trött har någon annan tagit vid. Många roliga kalas har vi haft, och fina fiskar har vi fångat, både Dorado och tonfisk. Finns inte mycket som slår en middag på sprillans nyfångad fisk långt ute till havs. Nätterna har bjudit på en salig blandning av stjärnklar himmel med fullmåne och mångata att segla i, till squalls då vi måste reva seglen eller justera kursen.

Frida kan stoltsera med besättningens mesta blåmärken, det är inte lätt att parera när båten kränger och slänger i vågorna. Calle står för mesta vågfilmen, oförtrutet har han filmat vågornas rörelser ur alla tänkbara vinklar. (Familjen har många filmtimmar att se fram emot;)) Att segla tillsammans med Frida och Calle har varit väldigt roligt! Tänk bara att vakna efter en jobbig natt och känna doften av Calles nybakade bröd eller höra Frida avsluta en blåsig, regnig dag med: ”En sån ljuvlig dag!”.

Sista två dygnen fick vi till sist fin vind, sjön la sig och vi njöt av sol och värme samtidigt som vi hade nedräkning mot målet. Någon gång mitt i natten såg vi de första ljusen från land och några timmar senare ankrade vi. Det kändes bara såå härligt!

På morgonen kom Joakim åkandes i dingen och bjöd in till pannkaksfruksot på Eira. Ett underbart mottagande för trötta Atlantseglare! Sedan blev det bad förstås, 27 grader i vattnet är inte alls dumt.

Nästa dag, julafton, inleddes med grötfrukost för hela gänget och resten av dagen ägnades åt julförberdelser på Eira. De gick in för julbordet med liv och lust och gjorde allt från Jansson, köttbullar, vörtbröd, sill på flygfisk (jättegott!), ris á la malta och sist men inte minst nygratinerad languster.

Framåt kvällen kom de med fullastade dingar sjungandes ”Staffan var en stalledräng” så det hördes över hela viken. Alla läckerheter dukades upp på Mahimahi. Kvällen inleddes i sittbrunnen med Calles goda rhumpunch. Sedan bröt ett riktigt tropiskt oväder ut, regnet vräkte ner och himlen lystes upp av täta blixtar. Vi fick flytta ner i salongen och svettas för varmt var det ju ändå. Vi åt, pratade, sjöng, spelade gitarr, ukulele, munspel, trumma. En alldeles, alldeles underbar julafton i karibien!

Hoppas ni alla haft en skön jul och att ni får ett Gott Nytt År!