Mahimahi – Cigale 14

Visst var det kämpigt att ta sig till Grönland men ååh så fint det var att vara där! Ön uppfyllde alla våra förväntningar med råge. Vart vi än tittade möttes vi av en helt storslagen natur. Så fantastiskt otroligt vackert att vi nästan tappade andan. Hela tiden!

Tänk att ligga i en helt stilla och skyddad ankarvik omgiven av höga berg med en glaciär alldeles intill. Och isberg som flyter runt omkring båten och sälar som nyfiket tittar på båten och på oss. Porlande bäckar i land och marken täckt av lila blommor och goda blåbär. Och att vara ensamma i allt detta mäktiga. Eller nästan ensamma, vi var ju faktiskt två båtar som delade på upplevelsen.

I staden qaqatorq låg vi vid kaj och en dag kom danske Paul och bjöd in oss på trevligt fika till sitt hus. Vi blev där i många timmar. Paul berättade om livet på Grönland, visade vackra nationaldräkter och tog oss med på en biltur längs stadens samtliga tre vägar. Varje väg var några kilometer lång och slutade tvärt en liten bit utanför sista husen. Där fick man vända om och köra tillbaka de få km in till stan. Det var alltså inte möjligt att lämna staden med bil. Enda sättet att komma dit eller därifrån var med båt eller helikopter. Joakim kom med helikopter. Ändå fanns det gott om bilar i staden. Lite märkligt tyckte väl vi. Fast det är klart att det kan ju inte vara särskilt trevligt att traska omkring mellan huset och affären när den riktiga vinterkylan sätter in.

Från Qaqatorq gick vi i kanaler och fjordar från väst till öst. Mestadels var det motorn som förde oss framåt, då och då tog vi ut genuan. Första dagarna hade vi strålande fint väder. Vi badade i en varm källa och Joakim och Magnus var förstås tvungna att bestiga några isberg. Farligt, farligt men roligt, roligt! De tog med sig ett massivt mini-isberg som de sen vinschade upp på Mahimahi för att servera sig själva en whisky on the rocks! Gissa om de såg nöjda ut där de satt på däck med sitt isberg och sin whisky.

Men sen blev det ett helt annat väder. Dimma, regn och mycket vind. Och isande kallt. Bara att kämpa på och som Joakim glatt sa ”det var precis så här jag hade väntat att det skulle vara på Grönland”.

Det var fina dagar oavsett vilket väder vi hade och förstås alldeles extra roligt att Joakim var med oss ombord! Vi gjorde strandhugg här och där, strövade runt i små byar med bara ett knappt hundratal invånare. På ett ställe träffade vi elever och lärare på skolan: fem barn och en lärare. Som alltid väcktes frågan om hur det skulle vara att bo här. Vi var alla överens om att hur vackert det än var så kunde vi inte tänka oss ett liv i detta karga och öde landskap.

Till sist var vi framme i Prins Christian sund som var vårt allra sista stopp på Grönland.

I soluppgången drog vi upp ankaret och seglade ut genom isen med kurs mot Island. Sikten var klar och det var en förunderligt vacker morgon. Isbergen färgades röda i solens sken och Grönland försvann sakta bakom oss. Som på beställning kom en flock valar och sa hejdå. Naturen är fantastisk!

Första dagen var det långsam fart som gällde på grund av risken för isberg. När mörkret föll bedömde vi att vi var ute ur isbergsbältet och satte fulla segel.

Som förra gången startade vi på en fredag. Det betyder otur och ganska mycket otur hade vi ju sist så då sa vi att vi aldrig mer skulle starta på en fredag igen. Men hur det än är så är det vädret som bestämmer. Här väntar man inte gärna över ett fint väderfönster. Fast så värst fint blev det ändå inte så kanske hade den där fredagen ett finger med i spelet ändå?

Ganska snart upptäckte vi att storseglet inte gick att få ner. Vi hade helt enkelt kopplat det fel så att det fastnat i masttoppen. Vilket ju förstås kunde leda till en riktigt farlig situation om vinden skulle öka ännu mer och vi måste minska segel. Först kändes det inte möjligt att någon skulle kunna gå upp i masten i den höga sjön. Men efter en stunds funderande insåg vi att det var enda lösningen. Seglet måste helt enkelt ner. Joakim vann ”högsta vinsten”, tog på sig båtmansstolen, säkrade med två fall och så säkerhetssele att fästa i masten förstås.

När det gungar våldsamt nere i båten gungar det än mer våldsamt uppe i masttoppen så det är inte roligt att hissas dit upp ute på havet. Det kräver mycket gott sjömansskap att i hård sjö hantera att bli upphissad. Att säkra sig hela vägen upp och att sen göra själva jobbet, i det här fallet att få ner seglet. Allt gick bra, både segel och Joakim kom ner och vi kunde andas ut.

Första dygnen (det är länge!) kryssade vi i hård motvind. Det kändes riktigt tröstlöst ett tag, som om vi inte rörde oss framåt överhuvudtaget. Men det gjorde vi ju förstås och när vinden äntligen vred och samtidigt lugnade sig litegrann så blev det till sist fin segling mot målet.

Minst två gånger om dagen hade vi radioprat med Vulcan spirit. De hamnade i ännu värre väder än vi och var rejält trötta på slutet. Det är tur att det inte går att hoppa av där mitt ute på havet annars hade vi nog gjort det lite då och då!

Sista dygnet hade vi det riktigt stillsamt och skönt. Solen visade sig mellan regnskurarna, vi läste, tittade ut över havet och spanade efter Island.

Och rätt som det var siktade vi Reykjavik! Vi förtöjde vid en brygga mitt i stan. Så gott att krama om Alison och Richard på bryggan efter alla delade vedermödor till havs. Nu är livet gott att leva!