Äntligen stävade vi ut på Medelhavet. Mycket nöjda med att ha tagit oss ända hit men lite missnöjda med temperaturen i luften och i vattnet. Vi skulle alltså nu segla österut i Medelhavet för att så småningom vinterförtöja någonstans i Turkiet.
Första stopp blev en naturskön vik där vi lätt ängsliga bestämde oss för att ankra för första gången. Vi tog i lite extra med ett antal tampar mot land för säkerhets skull och vaggades sedan gott till sömns.
Skolarbetet inleddes redan under kanalfärden med att lära om Europa. Joakim gick i åk sju och Camilla i åk fem under detta år. Vi döpte oss till den “Pedagogiska Enheten Nausika”. Kursplan för respektive årskurs följdes men vi anpassade den till våra resmål och läste till exempel geografi och historia med utgångspunkt i de platser vi besökte. Engelskan gick av sig självt!
På kanalerna mötte vi Inger och Christer på båten Flicwa och nu skulle vi hälsa på dem i St Collier vid St Tropez. Vi möttes av Christer och åkte med honom till deras fantastiska hus uppe i bergen med utsikt över hela Medelhavet. Där bjöds vi på en av de trevligaste och godaste middagarna på hela resan, Christers paella och Ingers chokladkaka som vi sedan bakat så många gånger. Joakim och Camilla sov kvar medans vi åkte tillbaka till Nausikaa. På morgonen kom de alla ner till bryggan och då hade Joakim en vindsurfingbräda med sig! Den stuvades ombord och så bar det av igen efter ett mycket minnesvärt besök.
Nu gick färden till vackra Korsika! En underbar ö med allt man kan önska för en trevlig semester.
Här fick vi sorgligt bud om att Gregor gått bort. Det svåra med att resa i från nära och kära är ju förstås att det kan hända saker som man då inte kan ta del i. Men Gregor var med oss resten av resan precis som han varit under hela byggtiden och som när han stod på kajen i Onsala och vinkade farväl.
Vi besökte Sardinien och därifrån ut på ett stormigt, vresigt hav där vi genomlevde ett par riktigt hårda dygn med sjösjuka och elände. Jag var helt utslagen. Magnus styrde, lagade mat, navigerade, höll barnen vid gott mod och såg till att jag fick i mig en sked vatten då och då. Sjösjuka till trots så var det här någonstans vi bestämde oss för att lämna Medelhavet och i stället segla till Kanarieöarna.
Vi hade fått smak på äventyret och att tillbringa vintern stilla i en marina i Turkiet framstod inte längre som så lockande. Familjerna på amerikanska Danza och australienska Woodwind som var på jordenruntsegling insipirerade till nya mål. Joakim och Camilla var entusiastiska och glada i sina nyvunna kompisar och hängde gärna på i deras kölvatten.
I Gibraltar mötte vi vännerna på Amorevida igen och där var även Danza och Woodwind. Tre besättningar som vi sedan alla fyra hade många roliga upplevelser tillsammans med.
I Gibraltar varnades för ett lågtryck längre ned men vi ville komma iväg så vi bestämde att ta oss en bit i alla fall. Utanför Marocko visade väderrapporter på att det vore klokt att gå i land. Och så kom det sig att vi kom till Safi. En Marockansk stad långt ifrån turism och västerlänningar. Ett myller av ljud, dofter och människor och ett överdåd av underbar keramik. Det gick ju inte att motstå så Nausikaa sjönk ytterligare några cm då jag i smyg lastade ombord mina fynd!
När ovädret bedarrat gav vi oss i väg igen, till Gran Canaria där vi fick efterlängtat besök av familjen Bergqvist.
Vid det här laget var ju nästa beslut taget; inte kunde vi stanna på Kanarieöarna när våra kompisbåtar drog vidare på sin färd runt jorden! På La Gomera låg vi några dagar för att förbereda oss för det stora klivet över Atlanten. Vi provianterade, fyllde på vattenförråden, tankade diesel, kollade rigg och motor o.s.v., o.s.v. Vi smög också ombord lite julklappar och Camilla började julpynta.
Ur resdagboken: ”Nausikaa och vi är redo för Atlanten, Cape Verde och Västindien! Vi kastar loss!!!”