Mahimahi – Cigale 14

Tillsammans med några andra lika förväntansfulla besökare satt vi andäktigt tysta långt inne i Kalimantans (Borneo) regnskog och spanade efter orangutanger. Runt omkring oss var det desto mer liv. Fågelkvitter, cikador, vildsvin som bökade runt i marken och apor som tjattrade i träden. Och Tarzanlockrop från skötare för att locka fram orangutangerna. Och så dök de upp! En i taget, tysta var de inte, men försiktiga. Det tog en lång stund innan en av dem, en mamma och en unge, slutligen bestämde sig för att komma ända fram till där vi satt och där det också fanns ett bord med frukt och en skål med mjölk. Mamman sörplade i sig några klunkar av mjölken och sen samlade hon ihop så mycket frukt hon kunde och så upp i träden igen. En liten ekorre passade på att sno åt sig lite frukt när bordet var tomt för en stund. Sen hördes det på lång väg när nästa orangutang var på väg, hoppandes från träd till träd. Tyngdlagen föreföll fullständigt upphävd när de stora djuren med lätthet hängde i smala trädtoppar. Vi satt länge där i skogen och bara förundrades när den ena efter den andra gjorde sin entre. Magiskt att vara mitt i det vilda och få komma så nära.

Vi befann oss i ett stort naturreservat dit vi kommit via en lång färd med en snabb båt uppför floden Kumai. Bara att glida fram i hög fart på den allt smalare floden var en underbar upplevelse. Titta på foto på den helt otroliga speglingen i vattnet! Längs vägen såg vi Macaques- proboscis- och gibbonapor. Inte för att vi kunde namnen men vår glade (och lätt berusade) guide berättade på en engelska som blev alltmer obegriplig ju längre dagen gick. Han berättade också att han var en modern muslim och då dricker man alkohol. Med jämna mellanrum frågade han om vi verkligen inte hade någon whisky ombord. Som tur var så var det inte han som körde båten!

Reservatet grundades på 70-talet av en kvinna, Birute Galdikas, som ägnat sitt liv åt att skydda orangutangerna. Palmoljeindustrin som regelbundet eldar stora arealer skog för att utöka sina marker utgör en stor fara, i en brand 1998 dog 20000 orangutanger på Kalimantan. Ungar vars mödrar dödats har tagits omhand och andra som först sålts som husdjur har förts till reservatet för att efter en tid kunna leva ett vilt liv igen. Namnet orangutang kommer från malay/indonesisiska, ”orang” betyder person och ”hutan” skog; person i skogen. I sex månader bär mamman sin unge tätt intill sig. Sedan följer ungen mamman tills den är ca åtta år. När mamman efter några år får en ny unge följs de åt alla tre tills den äldsta så småningom lämnar mamman och syskonet.

Nästa dag gjorde vi ett besök i staden Kumai. Att promenera omkring på gatorna var lite som att gå bakåt i tiden. Magnus passade på att klippa sig hos en välbesökt frisör. Kostnad: sex kronor!

Som om inte vägen till Kumai var lång nog så tog vi en ”liten” extra sväng. Vi visste att Kumai låg en bit upp i en flod och hittade det på kartan (trodde vi). När vi väl anlände flodmynningen efter flera dygns segling och började inseglingen så blev det snart uppenbart at något var fel. Det var väldigt grunt och vi mötte ett oräkneligt antal pråmar fullastade med kol som gick upp och nerför floden och det fanns helt enkelt inte utrymme för Mahimahi att ta sig fram på. Nåväl, efter en lite bättre koll i sjökort och guideböcker kunde vi snart konstatera att vi seglat till helt fel plats. Så ut från floden igen och ny kurs mot Kumai. Nästan två dygns segling till. Gissa om vi var frustrerade! Men, som Camilla sa, på en lång jordenruntsegling måste det väl bli lite fel ibland.

För alla långseglare så är autopiloten (ap) värd sin vikt i guld. Det skämtas friskt om hur vi alla hellre skulle bli av med vår partner än vår ap. Att dygn efter dygn vara tvungen att stå vid ratten och styra är inget som lockar. Nej, vi ställer in ap:n och så sköter den jobbet. Men nu vill vår ap inte vara med längre. Länge har den då och då stängt av sig och då far båten i väg på en egen kurs. Inte så bra. Dessa stopp kom allt tätare tills en dag då den överhuvudtaget inte ville styra dit vi ville. Vi ställde in den och så efter en stund girade den plötsligt 30 grader och när vi justerade så svarade den med att dubbla justeringen. Det visade sig att kompassen i autopiloten lagt av. Inte bra men ibland har man tur! I Polynesien fick vi en kompass av en seglarkompis. Han skulle sälja sin båt och behövde den inte längre och vi tyckte den kunde vara bra att ha i reservdelsförrådet. Magnus bytte kompass och autopiloten styr nu åt rätt håll igen. Dessvärre är problemet med att den stänger av sig kvar så nu söker vi med ljus och lykta efter en begagnad ap. Alla tips välkomna!

Nu har vi kommit till Batam, sista stoppet i Indonesien, alldeles intill Singapore. Det har varit en långsam segling med extremt växlande väder. Allt från vindstilla till 15 m rakt i näsan. Upp och ner med segel och på och av med motorn. Och massor av trafik, allt från stora lastfartyg till små fiskebåtar till obemannade fiskeflottar.  Inga avslappnade sköna nattvakter alltså utan full koncentration hela tiden. Det har varit ont om färskvaruaffärer och vi har inte fått någon fisk på väldigt länge så middagarna har blivit ganska tråkiga. Konserverade köttbullar i smaklös sås med konservgröna ärtor och till det klistrigt pulverpotatismos kvalade direkt in på listan för de sämsta middagarna ombord.

Mycket diesel har det gått åt. Vi har fått tömma alla dunkar i tanken under gång. Och påmindes då om killen som erbjöd sig att fixa diesel åt oss. Vi lämnade sex 20-litersdunkar till honom och snart var han tillbaka och skulle ju då ha betalt för sex dunkar á 20 liter enligt ett överenskommet pris. Bara det att vi såg direkt att samtliga dunkar var halvfulla. När vi påpekade det sa han att det är för att alla dunkar blir större när de blir gamla! Och inte lite större då eftersom halva dunken var tom. Han hävdade alltså ogenerat att det var 20 l i dunkarna trots att de bara var halvfulla och han ville ha betalt därefter. Det hela slutade med att vi betalade mindre än vad vi kommit överens om men ändå alldeles för mycket. Vi hörde sedan om begreppet ”indoliter” och det är ju lätt att förstå vad det betyder.

Vår flagga har som ni ser sett sina bästa dagar. Det är tufft att vara flagga i ur och skur och sjömil efter sjömil. Hur många mil kan det egentligen ha blivit sen vi lämnade Onsala? Så nu kära Frida och alla ni andra som följer oss, skriv vad ni tror i en kommentar på bloggen. Den som kommer närmast rätt svar föräras bloggens andra guldstjärna! Lite hjälp till er som inte brukar vara på havet: en sjömil = 1852m.  Så nu är det bara att räkna eller gissa! Alla sätt är bra.

Alltså antal sjömil från Onsala till Batam (Singapore)?

Nu ska vi snart klarera ut från Indonesien och gå vidare uppåt längs Malysias västkust.  Läs även förra bloggen, från Bali. Där finns även foton från Bali nu.

Ha det bra allihop!