Otroligt! Nu var vi i Västindien, vi levde vår dröm!
Vi tillbringade några dygn på Barbados. Där var lika mycket julskyltning och julkommers som hemma även om utbudet var ganska annorlunda. Vi strosade omkring i kvarteren, handlade lite och fyllde även på matförråden. Badade gjorde vi förstås också i det underbara, kristallklara och varma vattnet.
Julafton närmade sig med stormsteg! Det var dags att lämna Barbados och segla till den lilla ön Bequia. Efter en nattsegling i god vind styrde vi in i viken och fick en fin ankringsplats.
Bequia är en liten idyll söder om St Vincent och hör till ögruppen Grenadines. Här samlas varje säsong många långseglare för att fira jul och nyår. Vi låg ankrade alldeles intill en skön sandstrand där vi hittade vackra snäckor och kokosnötter. Den mycket lilla byn består av en gata med några mataffärer och turistbutiker med kläder och souvenirer, där finns också en trevlig bokhandel. Det är stillsamt och alla är mycket vänliga. En dag var vi ute och promenerade och mötte en öbo som leende frågade ”Which part do you love the best?” Det var inte lätt att svara på, allt var så vackert och fridfullt. Husen målade i glada färger och i trädgårdarna växte bananer, papaya och brödfrukt.
Joakim och Camilla såg vi inte mycket av, det var bad och snorkling, dykövningar och födelsedagskalas på stranden, dataspel och film, sleepovers, schack, trolldeg, windsurfing, från tidig morgon till sen kväll. En dag gjorde vi en utflykt till en sköldpaddsstation. Där fanns sköldpaddor i alla storlekar som hämtats från stränderna när de var nykläckta. De får tillbringa några år på stationen för att sedan släppas ut i frihet, deras chanser att överleva har då ökat väsentligt.
Julaftons morgon öppnade vi paket och åt exotisk fruktsallad. Efter ett dopp var det dags att ta gummibåten in till stranden och så taxi (lastbil med något som liknade säten på flaket) som i full fart tog oss uppför branta backar, på vänster sida dessutom. Snart var vi framme hos norska Marianne som för många år sedan strandade med sin segelbåt utanför Bequia, hon tog sig i land och sedan dess är hon kvar här på ön. Varje år bjuder hon alla skandinaviska seglare på glögg och pepparkakor. En besynnerlig känsla att dricka denna varma dryck medans svetten rinner och palmerna susar i vinden. På kvällen fick Nausikaa besök av tomten och sen var det skandinavisk grillfest på stranden. Facklor lyste i mörkret, vi åt och drack gott och tog del av varandras öden och äventyr. En rolig och annorlunda julafton.
Nästa dag var det alla andras tur att fira jul. Vi var också med och Joakim och Camilla tyckte det var toppen: två julaftnar! Det var knytislunch, vi bjöd på Jansson och pepparkaka. På eftermiddagen bjöds det på drinkar på en holländsk fraktskuta från 1931, en upplevelse att få gå ombord på detta vackra fartyg. Stolta ägare var en familj med två barn. De har bott på båten i många år och de två barnen känner inte till något annat liv än detta. På kvällen åt vi hummer i sittbrunnen, vacker att titta på men inte lika god som vår svenska.
Jul utan svenskt julbord gick bra värre var det med all annan svensk mat vi längtade efter. Allt vad mejerivaror heter var bristvara och om vi överhuvudtaget hittade något var det hutlöst dyrt.
Brödet var trist och kött och fisk alltid fruset. Men det är väl kanske inget fel på frysta kyckingfötter?! Bara att ta seden dit man kommer, jag köpte en kokbok för det karibiska köket så snart doftade det kokos, ingefära och muskot…kanske inte kycklingfötter dock.
På nyårsafton ankrade tre båtar intill varandra och så var det fest ombord. En massa människor i alla åldrar och av många nationaliteter åt och drack och hade trevligt tillsammans.
Nästa dag blev det snabbt tomt i viken, det var dags att ge sig av mot nya mål. Även vi lämnade Bequia för att så sakteliga segla från ö till ö, det är ”tittavstånd” mellan öarna så distanserna var behagligt korta.
Det var hett i luften och varmt i vattnet. Man brände sig lätt i solen och det var svårt att sova. Ofta försökte vi lägga oss på däck för att få lite svalka men vaknade efter några timmar av en liten skur så då var det bara att pallra sig ner i värmen igen.
Vi njöt av härliga dagar på Tobago Cays med ett fint stort rev fyllt med färgglada fiskar, sköldpaddor och koraller där vi snorklade länge, länge. Kryddön Grenada var hårt märkt av orkanen året innan. Flertalet hus saknade tak och de hade ett drygt återuppbyggande framför sig. På vackra, bördiga Dominica åkte vi på flodfärd bland ananas, banan och kakaoplantor.
Tobago mötte oss med ett ihållande ösregn, det regnade och regnade i en vecka. Allt blev blött och vi blev missmodiga. Men när regnet äntligen slutade så var det bara sol och blå himmel över denna underbara, vackra ö. Vi hyrde bil och tog oss runt ön, gick på spännande tur rakt ut i djungeln. Joakim tog dykcertifikat och Magnus och Joakim gjorde ett dyk på ett i dykarkretsar känt rev, Camilla och jag nöjde oss med att snorkla vilket också är helt otroligt i dessa vatten. Vi tog oss på häst genom djungeln och i vild galopp längs stranden.
Ju längre söderut vi kom desto billigare blev det vilket ju var trevligt. Vi kunde unna oss att gå på restaurang och hyra bil för att se lite mer av öarna. Från Tobago seglade vi till Trinidad. Här tog vi upp Nausikaa för bottenmålning, under tiden bodde vi ombord, fast på land. På Trinidad är det många som stannar till för underhåll eftersom här finns gott om servicemöjligheter till bra priser.
En dag tog vi dingarna till en liten ö, vandrade längs smala stigar och hittade en låst grind. Vi tog upp låset och så gick vi nerför en lång trappa rakt ner i berget. Trappan mynnade i en kolossal grotta och längst ner fanns en stor havsvattensjö med kristllklart kallt vatten som vi bara måste bada i! Det var trolskt!
Joakim och Jasper ägnade sig åt flottbyggandets ädla konst. En dag hittade vi Joakim paddlandes långt ute i viken på en minimal frigolitbit. Flotten hade gått av på mitten och den ena delen (Jaspers) sjönk. Den andra satt alltså Joakim på. ”Var är Jasper” frågade vi smått oroliga. ”Antar att han simmar nånstans”. Det gjorde han mycket riktigt, med en paddel i handen som han viftade med för att synas när snabba motorbåtar närmade sig.
Så var det dags för karnevalen på Trinidad! Ön sjöd av förväntan. Det ryktades också mycket om allt farligt som hände under karnevalen, att det kanske inte var lämpligt för små barn…Men har vi seglat ända hit så tänker vi inte missa detta tänkte vi och gav oss in i folkmyllret. Och det ångrade vi inte. En upplevelse som inte liknar något annat, musik, färgprakt, glitter, dans, glädje, gassande sol. Det måste upplevas!
Det är lätt att bli kvar i viken utanför Trinidad, dagarna bara flöt i väg. På alla barnbåtar var det skola på förmiddagarna sen var det lek och äventyr för hela slanten. Det var gott om kompisbåtar och ingen av oss ville dra upp ankaret. Vi övervägde faktiskt möjligheten att fortsätta mot Stilla Havet men kom till besinning och efter många sorgesamma avsked så styrde vi kosan norrut igen. Vi muntrade upp oss med att drömma om hönökaka, kaviar och filmjölk. På franska Martinique kunde vi äntligen njuta av god mat med europeisk igenkänning även om vi förstås fick längta efter kaviar ett tag till.
Magnus kusin Rigmor, som levt många år i Västindien, lotsade oss till små pärlor i ökedjan såsom Union Island. Där var jag i mataffären för att handla men i kassan blev det stopp, det gick inte att använda kortet och banken var stängd. För mig var det ju självklart att lämna varorna i affären men inte för kvinnan i kassan: ”You can pay next time you visit our island”. Jag stirrade förundrat på henne och förklarade att vi inte visste om vi skulle komma tillbaka så det gick ju inte. ”No problem”! Så jag fick med mig alla varor utan att betala, generositet och vänlighet mötte vi hela tiden. (Vi lyckades ta oss tillbaka och betala några dagar senare.)
På Anguilla mötte vi Rigmor och vi fick ta del av hennes västindiska liv. Här blev Camilla riktigt sjuk och vi måste uppsöka läkare, skönt då att ha Rigmor nära. Det var faktiskt enda gången under hela året som någon av oss var sjuk så att det behövdes läkarvård. Camilla tillfrisknade och vi fortsatte till vår allra sista ö, numera franska en gång svenska St Barths, innan det var dags för Atlanten igen.
Nausikaa låg nu åter tungt lastad i vattnet med mycket mat, vatten och diesel ombord. Vi badade och badade tillsammans med sköldpaddorna och vi ville aldrig gå upp, ”bara en snorkling till”…
Till slut fick kapten ta det impopulära beslutet att nu var det faktiskt dags att lämna detta paradis.