Mahimahi – Cigale 14

Sommaren 2011 gav vi oss av på en av våra mer galna seglingar. Vi hade i alla fall INTE tur med vädret! 

Hela våren ägnades åt att slipa däck, Magnus och Mauritz jobbade så svetten lackade, till sist gjorde de till och med nya sittbrunnsbänkar. Mahimahi blir allt finare!

Så var det dags att kasta loss. Vi som seglade var Joakim, Alva-Amanda, Camilla, Mauritz, Magnus och Sara. Vi hade totalt två veckor på oss och planen var att segla till London och den fina marinan mitt i city, som vi besökt tidigare. Plats var bokad och vi skulle flyga med vinden över Nordsjön. Trodde vi!

Prognosen stämde inte och efter att ha kryssat och kämpat mot vågor och hårda vindar i tre dygn var det bara att inse att vi inte kunde ta oss till London denna gång. En blick på sjökortet sa att närmsta möjliga ort att gå till var Hull, en bit ovanför London. Sagt och gjort, vi la om kursen och efter några tuffa timmar till siktade vi äntligen slussen in till staden. I regn och mörker slussade vi in utan att ha en aning om vad som väntade bakom slussportarna. Det blev en glad överraskning att staden låg alldeles intill marinan. Och i marinan tog vi en efterlängtad dusch! Sedan blev det turistande; utflykt, shopping och restaurang. Regnet lämnade oss förstås inte men vi höll humöret uppe. Ett dop blev det också, Mahimahi är nu högtidligen döpt!

En väderlucka gjorde att vi gav oss av igen hals över huvud, den luckan var dock inte värd namnet! I mycket hårda vindar kryssade vi oss upp mot Tyskland och fick åter igen lägga om kurs eftersom vi inte kunde gå mot målet. Alla kämpade under tuffa förhållanden, Magnus och Joakim allra mest. De turades om med hårda, oändligt långa, vaktpass och alla möjliga strapatser på däck medans vind och sjö vräkte över dem och båten. Vi andra undrade väl mest över meningen med segling…

Det blev ett stopp i Williamshafen. I vanlig ordning öste regnet ner och allt var blött, blött, blött när vi lagt till. Det första vi fick göra var att torka sladdar över tända ljus så att vi kunde få ström. Sedan blev det bättre, alla våta kläder hängdes på tork och en utmattad besättning gick till kojs.

 I Williamshafen fick vi sedan lön för mödan, det blev en shoppingtur som hette duga. Ni kan ju gissa vad som inhandlades, alla var glada igen! Sedan gick vi upp till Kielkanalen och där är ju alltid lugnt och skönt! Döm om vår förvåning när vi efter Kiel faktiskt fick sol och härlig vind. Vi slörade upp till Onsala på 21 timmar! Helt i linje med hela trippen blev det en dramatisk tilläggning i Gottskär i 20 m/s och hällregn. Camilla stod som en förvånad michelingubbe på däck när hennes flytväst otippat blåstes upp i stormen. Trötta städade vi båten och bar i land allt pick och pack. Jag tror inte någon av oss just då tänkte på något annat än en varm dusch och en skön stillastående säng!

Ni som var med: ni var alla fantastiska!!!