Mahimahi – Cigale 14

Så var vi på väg på vår hittills längsta segling! En avgångare (oftast en cola) förstås och ”Till alla oss som korsat Atlanten” på hög volym! Det kändes spännande och lite pirrigt. Det dröjde inte länge förrän La Gomera försvann i fjärran och det enda vi såg var ett stort hav. Vi hade 800 nm att segla innan vi siktade Cape Verde.

Till middag blev det kycklinggryta och så var det dags att koja. De flesta nätter tog Camilla tidiga kvällspasset, Joakim vaktade till midnatt då Magnus tog över och sedan väckte han mig när det började ljusna. Att vakta innebär framförallt att ungefär var femtonde minut noga titta horisonten runt för att inte krocka med något fartyg. Vid minsta oro så väcktes Magnus men oftast händer det inte så mycket när man väl är ute på havet. De båtar vi såg var lätt räknade.

 Andra dagen bjöd frisk vind och mycket sjö. Vi var inte vana vid det stora och mäktiga Atlantvågorna så lite sjösjuk blev i alla fall jag. Snittfart var ca sju knop, det gick undan! Följande dygn fick vi perfekt seglingsväder, akterliga vindar och soligt och skönt. Värmen steg ju hela tiden i såväl luften som i vattnet så allt eftersom stuvades varma tröjor och byxor undan. Nu var det shorts och linne som gällde.  Nätterna var stjärnklara och månen lyste vår väg. På dagarna hälsade delfinerna på, det är alltid lika fantastiskt att stå i fören och följa deras lek i vågorna. Vi badade på hisnande femtusen m djup. Ofta fann vi anledning till små och stora firanden, det var nybakad rulltårta vid 100 nm och Marabou chokladkaka när vi passerat hälften.

 Vi hade alltså bestämt oss för att göra ett stopp på Cape Verdeöarna. Sjunde dygnet till havs siktade vi land! Vi kom närmre och närmre och konturerna av ön blev allt  tydligare. Men vad var det för en liten prick som rörde sig där framme? Jo det var ju familjen Danza som siktat Nausikaa och slängt sig alle man i gummibåten för att möta oss färska oceanseglare. 

Vi kom till Cape Verde på Amerikas stora högtidsdag Thanksgiving så på kvällen var det kalas  ombord på Danza. Döm om vår förvåning då vi klev ombord, mitt på sittbrunnsbordet tronade en stor, nystekt kalkon! (Hur hade de hittat denna kalkon och hur fick den plats i båtugnen?) Vi mumsade och njöt hela kvällen. 

Vi stannade en vecka i viken. Promenerade på ön, badade, skrubbade botten, barnen hade skola på förmiddagarna sedan var de på äventyr ihop med sina långseglarkompisar från olika länder.

Det är fattiga öar med ungdomar som hängde i viken i stället för att vara i skolan. De var ibland ganska hotfulla och lät oss förstå att om de inte fick vakta vår dinge mot betalning skulle det gå hål i den eller den kanske rentav skulle försvinna. Men också många vänliga människor och vackra omgivningar.

En dag hördes över radion ”let´s spread our wings and fly over”. (För den oinvigde så betyder det att spänna ett segel åt varje håll som fjärilsvingar vilket fungerar bra i de sköna akterliga vindar som väntades.) Sagt och gjort! Denna etapp var 2016 nm.

 En gång om dagen hade vi möte på kortvågsradion med andra båtar som var på väg åt samma håll som vi. Vi lämnade position, beskrev väderläget och sist men inte minst lite ”social talk”. Dagarna gick sin gilla gång med segling, väderspaning, skola, matlagning och brödbak, vakt och sovpass och mycket läsning. Vi hade alltid en gemensam högläsningsbok på gång, vi målade och spelade ett och annat parti schack. Givetvis kastades fiskelinorna ut varje morgon och lagom till första födelsedagen ombord fångades en stor Wahoo som var underbart god! Annars var det mest tonfisk (konserverad) i olika pastaröror som stod på menyn.

När det var ett par dagar kvar började det kännas som om vi var framme. Radiomötena handlade mer om Barbados och beräknade ankomsttider än om positioner och väderläge. Snart räknade vi antal timmar som var kvar och vi spanade efter land. Vi siktade de första ljusen över en mörk himmel i natten, ljuset blev allt starkare och i gryningen kunde vi urskilja själva ön.

Denna andra stäcka över Atlanten tog tog 13 dygn i blandat väder och ett otäckt möte med en tornado! Vi lärde oss den hårda vägen vad en squall är; starka vindbyar som kommer med ojämna mellanrum ofta med regn och åska och då gäller det att snabbt minska segelytan.

Att skymta Barbados i fjärran kändes smått otroligt! ”Tänk att vi gjorde det”! Att se en sköldpadda sola sig i vattenytan intill en blåsfisk i all sin prakt i turkosblått vatten var lycka! Att ankra i viken utanför en lång vit sandstrand och sekunderna senare se Joakim och Camilla dyka i vattnet tillsammans med de andra seglarungarna var magiskt!

På kvällen satt vi, alla överseglare, på stranden trötta men glada över att ha korsat Atlanten! Vi ljög väl lite för varandra om olika eskapader under seglingen och vi smakade vår första rumpunch.  Det skulle bli fler…,

Nu hade vi några spännande månader framför oss bland Karibiens vackra öar!