Mahimahi – Cigale 14

I soluppgången kunde vi långt bort i horisonten ana den svarta konturen av St Helena.

Att segla mot en liten ö mitt i havet är alltid lika spännande. Har vi navigerat rätt? Kommer det att dyka upp någon ö någonstans där framme? Vi spanar och spanar och så plötsligt så ser vi något som först mest är som en svag färgskiftning över havet. Land i sikte! Så kommer ön närmre och närmre och efter några timmar är det dags att släppa i ankaret och sen sjösätta dingen för att gå i land och upptäcka.

Just här på St Helena förtöjde vi i en boj och när vi ville gå i land ropade vi på radion efter färjebåten som då kom och hämtade oss. Det finns nämligen ingenstans för dingar att förtöja i land.

Vi åkte med Robert på en biltur runt ön. Robert är 80 år och född på ön. I 28 år jobbade han som skolbusschaufför så köra kunde han. Med sig hade han en mycket tummad mapp med gamla vykort och foton inkopierade på tunna papper. Det var knappt att man såg vad fotona föreställde men vid varje stopp bläddrade han febrilt i mappen för att visa några bilder från hur det såg ut förr. Hans mamma lever fortfarande, 98 år och också född och uppvuxen på St Helena. Så det fanns källor att ösa ur och Robert hade förstås massor att berätta om livet på denna speciella ö.

St Helena upptäcktes 1502 av portugisen Castella. Ön hör numera till brittiskt territorium. Här bor 5000 människor med härkomst från många länder såsom Kina, Malaysia, Afrika, England, Holland, Madagaskar och till med Sverige. 1795 kom en fångtransport från Holland och det fanns flera svenskar med ombord.

Ön är nog mest känd för att Napoleon satt fängslad här och för Jacobs ladder. Napoleon dog 1821 på ön men numera är graven tom och kvarlevorna har förts till Frankrike. Huset där han bodde och gravplatsen finns dock kvar och är förstås viktiga turistattraktioner. Jacobs ladder är en lång trappa som leder upp på ett berg. Från början var den en transportväg för gods upp- och nerför berget. I dag är också den mest en turistattraktion. Om man går de 699 stegen upp och ner får man ett diplom på turistbyrån. Jag hoppade över (någon måste ju fota; eller hur!) men Magnus och Klas gick i alla fall nerför trappan. Jobbigt nog för trötta muskler.

Det finns inga bankomater och det går inte att handla med kort. Vi fick göra ett kontantuttag på banken. Det finns ett mobilnät (öppnades 2015) men vi såg inte många med mobiler, däremot en mängd telefonkiosker. Hittills har det bara gått att nå ön med båt men snart öppnar en flygplats och det lär ju påverka ön mycket, på gott och på ont antagligen. Skulle vara spännande att komma tillbaka om några år och se vad som hänt.

St Helena är en vulkanö med höga berg och dalar. Utifrån havet ser det ganska ogästvänligt ut med kala, bruna bergväggar som reser sig ur vattnet. Men längre in på ön är det frodigt och grönt och fantastiskt vackert. Bra vägar går upp och ner i bergen och St Helenians eller saints som invånarna kallas bor utspridda över hela ön. Vart vi kom hälsade alla glatt och välkomnande på oss.

Ni har ju många gånger fått ta del av vår frustration över myndigheter och olika in- och utklareringar så det är roligt att för en gångs skull kunna berätta om en enkel procedur. Tror det var den absolut minst besvärliga hittills. Det enda var att de ville ha bevis på att vi hade en gällande sjukförsäkring och det har vi aldrig behövt visa förut så vi visste inte var vi hade pappret. Men efter lite letande bland olika dokument hittade vi det. Sen var det bara att visa upp det och passen så var det klart. Tänk om det kunde vara så överallt. Som sagt, det är trevligt på St Helena!

Måste ju också berätta att den gäckande kackerlackan är fångad. Den fick sluta sitt liv med en en äkta sjömansbegravning; slängdes överbord alltså. En dag när jag öppnade mjölskåpet så låg den där, upp och ner på och försvarslös. Vi dränkte den snabbt i insektsspray och sen var det en lätt match att till sist fånga den. Puh! Nu hoppas vi bara att den inte lämnat några ättlingar efter sig.

Nu är vi på väg igen, till Cabadello i Brasilien, avvinkade av en stor flock lekfulla delfiner. Det är lugnt och skönt på havet och antagligen kommer det att bli en ganska stillsam och långsam överfart. Jag har bakat bröd i dag och en nysatt yoghurt står i en burk i solen. Fiskelinorna är i förstås men ännu inget napp. Klas och Magnus grejar med allt möjligt på båten. Just nu håller de på med att renovera en vinsch. Det finns alltid något att göra.

Vi hörs!