Mahimahi – Cigale 14

”Exakt hur många timmar tog det att segla från Sverige till Kapstaden?”

Det var en kvinna bakom disken på immigrationsmyndigheten som frågade. Som ni vet vid det här laget så är ju alla besök vi måste göra hos olika myndigheter inte det roligaste i äventyret. Men ibland så glimmar det till även där. Efter att (tålmodigt som alltid) suttit i en till synes oändlig kö i många timmar var vi äntligen framme vid disken där vårt ärende skulle betjänas. Bakom disken satt fyra uniformsklädda tjänstemän. Framför disken stod andra lika tålmodigt väntande besökare. Personen som tog hand om vårt ärende frågade vilket hotell vi bodde på, vi sa att vi bor på en båt, vi har seglat hit. Kvinnan bakom disken som satt längst bort från oss hörde och blev helt tagen. Hon slutade helt enkelt upp med att ta hand om sina kunder, bara tittade storögt på oss och frågade en massa om hur det är att leva på en båt. Som hur länge man är på havet, hur man får mat, om det är farligt och så vidare i en strid ström. Och så ville hon då veta exakt hur många timmar det tog från Sverige och hit. När vi svarade att det ju tagit ett par år trillade hon nästan av stolen. Snart deltog alla i samtalet, både de framför och bakom disken. Ett ovanligt roligt och trevlig myndighetsbesök! Och för oss en påminnelse om vilket annorlunda och för många, totalt främmande och ganska obegripligt liv vi lever just nu.

Vi åker en del taxi här och det blir ofta roliga och intressanta samtal med chaufförerna. En dag åkte vi med en man som frågade var vi kom ifrån. När vi sa Sverige så berättade han att han snart skulle flytta till Norge. Så fick vi höra en smått otrolig historia. Chauffören, Kevin, hade en dag levererat en pizza till en man som han bytte några ord med. En stund senare ringde Kevins telefon. Det var polisen som spårat det telsamtal Kevin haft med mannen i samband med pizzaleveransen. Kevins första tanke var att polisen skulle försöka sätta dit honom för att ha skadat mannen eftersom det visade sig att mannen blivit påkörd och nu låg medvetslös och svårt skadad på sjukhus. Men de ville bara att Kevin skulle ta sig till sjukhuset för att identifiera mannen. Han gjorde det och sen blev han kvar på sjukhuset. Eftersom mannen, som var från Norge, var ensam i Sydafrika så fortsatte Kevin att hjälpa honom under hela sjukhusvistelsen tills han var återställd nog för att resa tillbaka till Norge. Mannen och hans familj var så tacksamma för all hjälp att de erbjöd Kevin hjälp att flytta till Norge. Kevin har tackat ja. Han säger att det är ödet och guds försyn. Apropå kylan så sa Kevin att han gillar kyla! Fast det kallaste som blir här i Sydafrika är väl som en ruggig höstdag hos oss så lite av en chock blir det nog ändå.

Vi är väldigt startklara för nästa oceansegling.  Klas har flyttat ombord och boat in sig. Han är redan i full gång med diverse små sysslor, flitig som alltid. Mahimahi är ren och fin i botten och i alla tänkbara skrymslen ligger maten stuvad. Vi har mat så att det ska räcka i flera månader. Sydafrika är ett av de absolut bästa ställena på hela jordenruntseglingen att bunkra mat på. (Och vin förstås!)

Nu väntar vi bara på en liten detalj. Masten!

Underhåll av båten är ju ett ständigt pågående projekt. Alla delar på båten har vi det här laget fått sig en ordentlig tillsyn. Utom masten. Av naturliga skäl. Det är ju inte var dag man tar ner den. Men här i Sydafrika passade det bra eftersom vi visste att vi skulle stanna länge. Så sagt och gjort. För ett tag sen togs masten ner och kördes till ett mastvarv. Där har Magnus sedan varit i flera dagar och gjort diverse arbeten. Allt från att putsa till att byta ut en del beslag och kolla alla tampar, antenner och ledningar som går i masten. Nu är masten glänsande och fin och redo för att mastas på igen.

Men: “Hey, this is Africa man!!!”

Vilket i klartext betyder att ingenting sker den dag som vi som svenskar tycker att man bestämt. Nej, nej, har man bestämt måndag kan det likaväl innebära nästa måndag eller en helt annan dag. Det går inte att ha en aning om någonting vad gäller planering. Och vi är ju dessvärre helt beroende av både kranen och manfolk för att få masten på plats igen. Just nu sägs det att det är något fel på mastkranen. Vem vet?

Frustrerande, men det finns ju betydligt värre ställen att fastna på!!! Vi kalasar med afternoontea, äter goda luncher på matmarknaden alldeles ovanför marinan, går på bio, promenerar längs det vilda havet. Och funderar på hur det ska bli där ute den här gången…