Mahimahi – Cigale 14

”Här är jag! Kom hit!” Det var Magnus som ropade från ett av husen i den lilla byn långt norrut på New Foundland. Byn heter Flowers cove och där växer verkligen massor av  blommor. Som ett stort fält med vild iris och smörblommor. Så vackert!

Alison, Richard och jag hade gått en tur medans Magnus skulle vänta nere vid dingen. Men när vi kom tillbaka var han spårlöst försvunnen. Vi letade och ropade tills vi hörde honom ropa på oss.

Han hade blivit inbjuden till ett av husen på en öl. Där stod Magnus och ett gäng glada och vindpinade fiskare i garaget. Dagens jobb var avklarat och nu smakade det bra med en öl. Richard fick också en medans Alison och jag blev inbjudna av Wanda, frun i huset, på en kopp te. Inne i det varma köket fick vi först dofta på ett stort antal olika téer för att välja det vi tyckte bäst om. Sen blev det provsmakning av en kommande bröllopstårta. Dottern i huset ska gifta sig och Wanda ska stå för tårtan. Inte nog med det, det blev också hembakt bröd med goda hemlagade sylter. När vi till slut lämnade detta gästfria hus var det med varsin påse med hemgjort vin, sylt och en burk med hemmakonserverade räkor.

I byn bor ca 250 människor, alla känner förstås alla. Vilket var trevligt men ibland kunde bli lite mycket av det goda berättade Wanda. Sorgligt nog finns inte många barn kvar eftersom alla flyttar därifrån. Så undrar just vad det finns kvar av byn om några år. Om inte barnen när de själva får barn väljer att flytta tillbaka förstås. Men det är märligt att tänka sig att bo där. Vackert ja, men kargt och kallt och ödsligt till och med nu mitt i sommaren. Hur ska det då inte vara när det är vinter?

Hur som helst; vi har nu bestämt att Magnus i fortsättningen får gå på egna turer när vi kommer i land. Han lyckas alltid bekanta sig med någon när han går runt. Så kan vi andra bli inbjudna sen!

Vi lämnade Flowers cove i gryningen för att hinna fram till Viking Village (högst upp på New Foundland) innan mörkret föll. Vi ville ju ha en säker segling i dagsljus bland alla isbergen. Solen strålade från en klarblå himmel och vattnet låg spegelblankt. Långt ifrån den farofyllda färd vi hade förväntat oss men desto trevligare. Vi var beredda med vår ispåk men såg inte ett endaste litet isberg. Ganska snopet!

Viking village var en upplevelse. Vi såg lämningar från vikingabosättningen där och de hade även byggt upp en vikingaby. Ganska oväntat fanns där också en trevlig restaurang så till kvällen åt vi en god måltid. Till maten serverades vatten taget från ett isberg och isen i drinken var förstås också från ett isberg. Sen blev det en kall dingetur tillbaka till båtarna. Det var väldigt speciellt att gå omkring därinne bland vikingahusen och titta ut över viken där våra båtar låg ankrade. Vi kände oss som riktiga vikingar!

Nästa morgon lämnade vi vikingabyn med kurs norrut längs Labrador.

Och så plötsligt låg det bara där. Vårt första isberg! Stort, högt, majestätiskt och vackert. Glittrande och blåskimrande i det kalla vattnet. I den lilla viken som bildades i själva isberget simmade en säl. Ja det var magiskt, ett sånt där alldeles speciellt ögonblick i livet.

Runt omkring isberget flöt flera så kallade growlers. De ser ut som små oskyldiga tunna isflak men under ytan är de desto större och kan väga flera ton. Inget att krocka med alltså!

Det var nu riktigt kallt och vi var rejält påpälsade på våra vakter. Vi ankrade en natt i en öde vik och nästa morgon klockan fem startade vi överfarten till Grönland. En överfart som skulle visa sig bli ganska tuff.

Dimman låg tjock. Vi såg knappt varandras båtar fast vi låg helt nära. Luften var fuktig och iskalla vattendroppar träffade oss uppe i sittbrunnen. Efter några timmar tilltog fukten, det ösregnade! Vi hörde isberg som kalvade alldeles i närheten (lät ungefär som åska eller pistolskott) så var det ju ingen tvekan om att vi måste gå långsamt fram. Så i två till tre knop gled vi fram i dimman. Vi såg några berg på radarn men de mindre flaken fångar radarn inte upp.

Efter ett och ett halvt dygn var vi ute ur isbergsområdet och kunde åter segla som vi ville. Dimman lättade något men fortfarande hade vi väldigt dålig sikt. Sjön ökade hela tiden och var nu hög och obekväm. Under dagen förberedde vi för det hårda väder som var att vänta till natten. Sjöstuva ordentligt, kolla att allt var ok på däck etc.

Ganska exakt enligt väderprognosen ökade så vinden markant. Snart var den upp i över femton m/s och emot oss. Inget roligt scenario!

Det var kolsvart ute, inte en stjärna så långt ögat kunde se. Plötsligt upptäckte Magnus att genackern hängde utanför båten. Den hade som vanligt varit hårt och rejält surrad i en säck men i den höga sjön kom det in vatten i säcken. Den blev då så tung att alla tampar slets av. Säcken fanns inte mer och genackern låg alltså i vattnet. Den är enorm och att slita upp den ur vattnet var extremt tungt. Magnus låg allra längst fram på fördäck och halade och drog medans sjön sköljde över honom och Mahimahi kastade sig upp och ner i sjöarna. Jag stod i aktern och drog ner den i sittbrunnen och bad en bön (till vem vet jag inte riktigt) att han inte skulle åka överbord. (Han hade förstås flytväst på och livsele kopplad.) Allt gick bra!

När gennackern väl var bärgad var det dags för nästa katastrof. Det som inte får hända hände. Autopiloten la av! Vi bestämde snabbt att det inte var ett alternativ att stå vid rodret och handstyra hela natten i den hårda vinden och i den bistra kylan. Det skulle varit rent farligt. I stället la vi båten bi, så att den låg i stort sett stilla eller rörde sig sakta framåt på kurslinjen. Vi ropade upp Vulcan spirit och berättade om vårt läge. ”Då drejar vi också bi” var deras omedelbara svar. ”That´s what friends are for”… så skönt det var att veta att de var i närheten!

Framåt morgonen testade vi autopiloten och då gick den snällt igång igen. Puh! Kanske blev den överhettad, vi vet inte. Magnus får nöjet att plocka isär den när vi är i land.

Sista dygnen hade vi fin vind och såg till och med en liten flik blå himmel. Vi gick med full fart och fulla segel mot Grönland. Men så ropade Vulcan spirit på radion att de fått något i propellern så de kunde inte använda motorn. Som tur var hade vi just då god vind så vi seglade på.

200 mil ut från land kom vin åter in i isbergsvatten. Och tät dimma förstås. Och arktisk kyla. Men också delfiner och en stor val som dök alldeles nära Mahimahi.

Vi revade alla segel, till slut hade vi bara ett pyttelitet försegel för att inte gå för fort fram.

Tidig morgon sista dagen lättade äntligen dimman men samtidigt dog vinden. Så då kunde Vulcan spirit inte ta sig fram överhuvudtaget. Vad göra? Jo Mahimahi blev bogserbåt. Vi drog dem i sakta fart hela långa dagen tills vi till slut var ända inne i hamnen.  Där vi släppte tampen och de la i sitt ankare. Nästa dag kom en dykare ut och tog loss nätet från propellern.

Det är helt galet vad det kan hända mycket på havet. Allt kan ändras på några sekunder. Från trevligt och rofyllt till hemskt och skrämmande och så tillbaka till det rofyllda igen. Det är ytterligheter hela tiden. Fast såna ytterligheter som under den här överfarten är ju inte det vanliga som tur är för det var inte roligt, faktiskt långt över äventyrsgränsen!

Det är inte att leka med att segla på arktiska vatten. Men de har väldig uppsyn på sjötrafiken här. 200 mil ut från land måste vi fyra gånger / dygn via kortvågsradio rapportera vår position till sjöräddnningen på Grönland. Vi missade en gång och då fick Vulcan spirit en förfrågan om de visste var vi var. Det var skönt att veta att de hade koll på oss!

Men att sen se grymmaste gasten Joakim vinka på kajen när vi kom inseglandes ja det var ju bara underbart! Nu ska vi undersöka staden Qaqortoq, första intrycket är att det är en trevlig liten stad. Sen seglar vi vidare upp i fjordarna i ett otroligt vackert landskap.

Hörs på Island!