Mahimahi – Cigale 14

Norfolk Virginia blev vår första amerikanska hamn. Där ligger en stor flottbas. Massor av stora fartyg förstås och en ubåt som gled förbi alldeles intill oss. Vi kunde inte låta bli att fundera över det konstiga i att ingen kollade Mahimahi, vi seglade bara rakt in. När man tänker på de rigorösa flygplatskontrollerna så ter det sig ju lite underligt. Men skönt för oss förstås!

Så småningom var det ju ändå dags att klarera in vilket till en början var oväntat enkelt. Två tullare kom ner till bryggan. De ville inte komma ombord utan räckte bara över en bunt papper som vi skulle fylla i. Och så kollade de våra visa. (Tips till er som är på väg: vi fixade enkelt ett 10-årigt visa i Kapstaden.)

Men sen kom damen från Hälsovårdsmyndigheten! Med bestämda steg klev hon ombord och Inspekterade raskt kylen. Där hittade hon några ägg som vi köpt i Karibien: ”Ni får inte slänga äggen i någon soptunna !” ”Koka dem, ät upp innanmätet, spara skalen och släng det överbord när ni är 12 mil utanför kusten.”

Nu var det dags för inspektion av soporna. Två slaskpåsar genomsöktes nogsamt. Inuti den ena låg (tack och lov) ett igentejpat chipsrör.  På överfarter dröjer det ju ibland länge innan vi kan slänga sopor och för att hålla det någorlunda fräscht sorterar vi en del. Vi brukar lägga t.ex. gladpack som legat runt en köttbit och annat liknande avfall i chipsrör och sen tejpa igen dem. (På så vis får jag också en bra anledning att mumsa i mig chipsen.)

Vi upplystes om att vi egentligen måste uppsöka en sopstation för international garbage. I Norfolk låg det långt bort och det var dessutom, enligt damen, väldigt dyrt att bli av med soporna där.  Så hennes råd var att vi skulle spara våra sopor tills vi kom till Washington. Där trodde hon att det säkert skulle gå lättare att hitta en sådan plats. Om vi skulle ta oss till att slänga soporna i en vanlig soptunna skulle det bli dryga böter; 1000 dollar.

Efter en stund mjuknade hon lite och sa att vi ändå kunde få lov att slänga de två påsarna i en vanlig tunna eftersom vi hade vårt fina chipsrör. Och eftersom hon tyckte att vi även hade såå rena och fina sopor. Men att slänga chipsröret var inte att tänka på så det är nu igentejpat med en kraftig gul tejp med  texten ”Warning Quarantine”.

Jag har dessutom skrivit på papper där jag lovar att absolut inte slänga detta rör någon annanstans än på en  International garbagestation. Som vi då eventuellt ska kunna hitta i Washington. Om vi inte skulle hitta något där så var hennes råd att helt enkelt behålla röret ombord tills vi kommer till något annat land…  Föga förvånande fick våra vänner som klarerade in i en annan stad inte något besök alls från hälsovårdsmyndigheten. Som vanligt alltså; det är lite hipp som happ i byråkratins värld!

Så får vi väl bjuda på ett par klantigheter igen 🙂 1: Vi har mest motorat och lyckades häromdagen med konststycket att få dieselstopp. Tog flera timmar att få igång motorn igen, under tiden låg vi och drev runt i bleket och vi var väldans nära att driva rakt på en fyr men precis då kom en vindpust och förde oss åt ett annat håll. Lite tur ska man ju ha också!

Klantighet 2: Det är massor av fiskebåtar och fiskeflöten här, vi blev nyfikna på vad det var de fiskade så vi åkte fram till en av båtarna för att fråga. Och glömde helt bort våra egna fiskelinor som så klart fastnade i ett av fiskeflötena. Det slutade med att vi fick be de på fiskebåten om hjälp att trassla loss oss. Pinsamt tyckte vi men de bara skrattade vänligt och berättade att det är soft shell crabs de fiskar. Häromdagen var vi på kalas och blev bjudna på just dessa små krabbor.  Goda men lite skumt kändes det allt att äta upp hela krabban.

Som vanligt har vi mött många trevliga och hjälpsamma människor. Druckit öl med ett amerikanskt par som var på segelsemester och Magnus blev runtkörd i flera timmar av en man som helt enkelt tyckte det var roligt att hjälpa Magnus i hans jakt på diverse båtprylar. Jag var på turistbyrån där det jobbade tre damer. Alla lika hjärtligt hjälpsamma men de hade helt olika mening om det mesta så det var inte helt lätt att komma fram till hur man exempelvis bäst tar sig till Philadelphia härifrån.

Vi har också mött mindre trevliga människor vilket verkligen inte hör till vanligheterna. I går kväll hörde vi hur en båt la till utanpå Mahimahi och så en uppfodrande knackning på skrovet. Vi gick upp och där låg två båtar i mörkret. En man talade med ilsken röst om för oss att vi saknade en godkänd ankringslanterna. ”Jag kommer ge er en varning, jag vill ha era pass. Annars får ni böter.” Och i den tonen gick han på. Inte ett enda vänligt ord eller en förklaring till vilka de var vilket var omöjligt att se i mörkret. Så plötsligt fick vi tillbaka passen och de åkte därifrån med en rivstart. Vi fattade ingenting. I dag har vi i alla fall köpt en godkänd lampa som Magnus just håller på att installera. De hade helt rätt i sak, vår lampa var inte någon bra lampa. Vi får väl erkänna ytterligare en klantighet. Det var en indonesisk blinklampa som mest liknar en julgransbelysning. Inte helt bra i USA förstås. Men de kunde väl ändå kostat på sig att vara lite vänliga?

Här pendlar mellan att vara ingen vind alls till att blåsa en del fast då en nordlig vind och vi ska förstås norrut.  Men Chesapeake bay är ett trevligt område att segla i, som ett stort innanhav med helt platt vatten och gott om fina ankringsplatser. Just nu är vi i Annapolis Maryland. En trevlig stad som påminner lite om Marstrand. Här turistar vi några dagar och sen gör vi en roadtrip till Philadelphia och Washington. Ska bli spännande!