Mahimahi – Cigale 14

Vi är i Brasilien!

Mahimahi ligger bra i en vik en bit uppför en flod. Inne i land finns en yachtclub där vi kan njuta en öl eller en caiprinha. Här samlas de seglare som är här för tillfället. Det är inte så många eftersom de flesta hoppar över Brasilien helt och hållet på grund av den höga kriminaliteten. Men vi känner oss trygga här där vi är. Det är trevligt och det känns att det är ett nytt land så det är kul.

Det blir tyvärr inte något utforskande av Brasilien eftersom detta bara är ett kort vilostopp och så släpper vi Klas. Som alltid har det varit roligt att ha honom ombord!

Vi har i alla fall gjort ett par utflykter med tåg till de omkringliggande städerna Cabadelo och Pessoa. Städerna är ganska lika varandra. Mycket liv, massor av människor och massor av små gatubutiker som säljer allt från cyklar till kryddor. Och förstås klockor och piratkopior av film och musik. Byggnaderna i städerna är i en salig blandning. En kyrka från 1500-talet, några andra äldre byggnader som var fina men mest tämligen förfallna hus. Det verkar inte finnas någon sammanhållande planering alls av hur städerna ska se ut. Husen är enkla och det är gott om oavslutade byggprojekt. Fönster och dörrar har galler och det är mycket taggtråd runt husen.

Frukt- och glasstånd var det många men matställen var det ont om. I alla fall i just de kvarter vi strosade runt i. Vi gick gata upp och gata ner för att försöka hitta något lunchställe. Det enda vi hittade var små kinaställen där de sålde exakt samma mat. En slags friterad pirog fylld med kyckling eller biff. Antagligen är det så att det inte finns något underlag annat än för några gatukök. Här finns få turister och invånarna har nog i genomsnitt inte mycket att röra sig med.

Barnen sparkar boll med en boll som skulle gått i soptunnan för länge sen i Sverige och hemmagjorda dockor bäddas ner i äggkartonger, en liten flicka låg och sov på en madrass mitt i stan. Kor och hästar är så magra att det ser ut som de inte fått mat på evigheter.

Det är politiskt turbulent i Brasilien med mycket korruption som förefaller svår att stoppa. Vi kunde ana att en del politiska diskussioner pågick på gatorna, många föreföll arga och trötta på politiken. Även om vi bara sett en pyttebit Brasilien så har vi många olika intryck med oss härifrån.

Med risk för att bli tjatig så måste jag nog berätta om inklareringen också. Eftersom Cabadello sägs vara en av de bättre orterna i Brasilien att klarera in på så trodde vi att det skulle gå ganska enkelt. Först skulle vi till immigration. Vi slår oss ner framför ett bord, bakom bordet sitter Nicholas.

Eftersom vi inte ska stanna så många dagar börjar vi glatt (och otroligt naivt) med att fråga om vi möjligen kunde få klarera in och ut på samma gång. Nicholas tittar då mycket uppbragt på oss. Hur kan vi ens komma på en så befängd idé!? ”Det går absolut inte! Här håller vi oss till reglerna och klarerar in först! När ni ska klarera ut kommer ni tillbaka för det!”

” Så då måste vi komma tillbaka i morgon då?”  ”Ja!”

Sen börjar den verkliga farsen. Nicholas börjar fylla i ett papper. Extremt omsorgsfullt och extremt långsamt skriver han i Magnus namn och andra data. Han hämtar uppgifterna från passet. Skriver några bokstäver, kollar i passet att det blev rätt, kollar igen, bokstav för bokstav. Sen ska Klas och jag fylla i våra data med det papper Nicholas fyllt i som mall. (Tack och lov för mallen, annars hade vi ju aldrig klarat att fylla i våra egna data)

Klas råkar när han skriver vifta lite med sitt pass. Nicholas tittar då allvarligt på Magnus och mig och frågar; ”Varför gör han sådär? Såg ni hur han viftade med sitt pass? Varför gjorde han så?”  ”Åh vi vet inte, men han gör sådär ibland.” Nicholas lät sig nöja med denna förklaring. (Vi fnissade alla tre i smyg)

Sådärja, nu var alla papper ifyllda och det mesta gjort tänkte vi. Men icke, nu vidtog en mycket komplicerad stämplingsprocedur. Till skillnad från många andra vi mött så hade Nicholas bara en endaste stämpel. Men den skötte han med den äran. Först titta på almanackan i datorn, sen ställa in dagens datum på stämpeln. Sen titta på stämpeln; ser det riktigt ut? Kolla igen på skärmen och så på stämpeln och så vidare i vad som kändes som en evighetsprocedur. Till slut ställde han stämpeln åt sidan. Utan att använda den alltså!

Han tittar ånyo på våra papper. Jämför igen det han skrivit med det som står i passen. Fram och tillbaka. Så fattar han åter ett resolut tag i stämpeln. Men nej nej, det går ju givetvis inte att stämpla bara sådär rakt av. Först måste han kontrollera att datumet är rätt inställt så hela proceduren börjar om. Att provstämpla faller honom inte in.

Pang! Där satt den äntligen; stämpeln. Men det är inte klart med det. Naturligtvis måste stämpeln på pappret nu kontrolleras lika omsorgsfullt som själva stämpeln. Har det blivit rätt? Nicholas vrider och vänder på pappret. Nöjer sig till slut.

Magnus får nu ett papper som han ska skriva under. Nicholas håller upp passet framför Magnus och säger ”det ska vara likadant som i passet!” Magnus skriver och ger pappret till Nicholas som skeptiskt tittar på namnteckningen på pappret och namnteckningen i passet. ”Det är inte exakt likadant!” (STÖN!) Han jämför och jämför. Så nöjer han sig plötsligt i alla fall.

Nu ska passen scannas. Och sen ska passet kontrolleras mot bilden på datorn. Om och om igen. Tänk om något blivit fel på den scannade bilden. När han till slut bedömer att det verkar rätt så börjar proceduren med stämpeln om igen för nu ska passen stämplas… Samtidigt som vår frustration växer har vi all möda i världen att inte börja skratta.

Väl ute på gatan var vi ju bara tvungna att gapskratta åt alltihop. Men skrattar bäst som skrattar sist. På nästa ställe blev det om möjligt ännu värre. Vi sätter oss och väntar i ett tomt rum. In kommer plötsligt en man som när han ser oss suckar mycket ljudligt. Med all önskvärd tydlighet visar han att vi betyder väldigt mycket besvärligt och ovälkommet jobb för honom.

Han säger till Magnus att sätta sig intill honom framför en datorskärm. Mannen var en av tre vi mött som pratade engelska och det kom många ord i ett stort och högljutt flöde. Fast han kunde precis lika gärna pratat portugisiska, vi förstod nämligen absolut ingenting av det han sa. Jo vi förstod ju själva orden men ingenting av innebörden. Under högljutt suckande fyllde han i ett dokument på datorn medans han sa till Magnus att vara medveten om att han gjorde Magnus en mycket stor tjänst. Om Magnus tittade bort en sekund blev han genast tillsagd att titta på skärmen. ”Du måste öva, öva, öva!!” (På vad??? undrade vi tyst.)

Efter en mycket lång och totalt obegriplig stund var det hela klart och vi fick ett ifyllt papper med oss att ta med till det tredje och sista stället. Där gick det enkelt och snabbt som tur var för jag tror inte vi hade klarat mer den dagen.

Och allt detta fick vi alltså nöjet att uppleva i dag igen, när vi klarerade ut! Och tro det eller ej; vartenda ord är sant.

På lördag börjar vi nästa etapp; upp till Karibien (ca 2000 sjömil) med ett stopp vid Djävulsöarna utanför Franska Guyana. Det är fortfarande många båtar på väg uppåt som vi kommer att ha radiokontakt med. Och vi går härifrån samtidigt som en annan båt som ska samma väg som vi. Även om vi inte kommer att se varandra så vet vi att vi båda finns i närheten av varandra och det är alltid skönt. Efter några dygn möts vi igen vid Djävulsöarna.

Ha det bra allihop!

PS: Vi fortsätter att sända bloggar från radion ombord så titta in då och då och se om det finns något nytt att läsa! Och positionsrapporter förstås. Mer foto kommer när vi har bättre internet än här. På någon härlig karibisk ö. Tack för alla hälsningar här och på fb!