Mahimahi – Cigale 14

Det gungar rejält på Sydatlanten! Också! Förstår inte varför alla hav måste vara så gungiga!?

Första dygnen var ganska jobbiga, det var mest bara att hålla i sig och så sakteliga vänja sig vid sjön igen. Nu är det bättre fast gungar gör det fortfarande. Men bortsett från gunget har vi fin vind, akterifrån eller i sidan och farten har varit bra ända sen start. I stort sett aldrig under sju knop. Det är fortfarande ganska svalt men blir sakta men säkert varmare och varmare även om det mestadels är mulet. Havet har den där djupblå, underbart vackra färgen igen som vi får uppleva varje gång vi är ute på riktigt djupt vatten. Just nu seglar vi på 5642 m djup. Lite hisnande om man fördjupar (haha) sig i det.

Vi gav oss av måndag förra veckan, i dag är det tisdag och på alla dessa dagar har vi bara sett en enda båt. Det var ett 275 m långt containerfartyg som passerade oss på två sjömils avstånd. Märkligt ändå att det ibland slumpar sig så att man möts så nära ute på det stora havet. Vi ropade upp fartyget på radion för att försäkra oss om att de såg oss och det blev en trevlig liten pratstund. Eftersom vi blev så sena i väg från Kapstaden så är våra kompisbåtar långt före oss och vi har inte kunnat nå dem på radion så det var extra kul med att byta några ord med fartyget. De undrade om det inte gungade mycket på vår lilla båt eftersom de tyckte att det gungade en del på deras stora fartyg. Och jodå, det kunde vi ju intyga att det gjorde!

Fiskelinorna ligger ifrån morgon till kväll men vi har bara haft ett napp hittills. Tyvärr lyckades den slita av linan och smita i väg. Kanske i och för sig var lika så bra eftersom det krävs en riktigt stor fisk för att den ska klara att dra linan med sig, och de allra största fiskarna lämnar vi helst kvar i havet.

Vi är ju tre ombord den här seglingen vilket är roligt och dessutom inte alls dumt med mer bekväma nattvakter än vanligt. Klas vaktar först mellan åtta och tolv, sen Magnus tolv till fyra och så jag fyra till åtta. Fast ska jag vara riktigt ärlig så får jag ofta lite bonussömn eftersom Magnus inte väcker mig förrän framåt fem. På dagen brukar vi sova middag en stund också så vi lider inte precis av sömnbrist.

Frysen var full av färdiglagad mat när vi lämnade Kapstaden vilket var väldigt skönt när det gungade som värst. Det är ingen höjdare att laga mat när allt flyger och far och man själv inte är på topp. Men nu börjar det bli fart i köket igen! Vi har just passerat nollmeridianen och det går rykten ombord om att det kommer att firas med kanelbullar, vem vet.

Kanske kryddade med några söta små mjölbaggar. Vi har haft en mindre invasion av dessa varelser. Häromdagen gick vi igenom alla torrförråd i jakt på deras bostad. Vi hittade en påse bönor (inköpt i Sydafrika) som fullständigt kryllade av baggar. Bönorna åkte i havet förstås och alla andra påsar granskades nogsamt. En bönpåse till och en rispåse åkte också överbord. Sen dess har antalet djur som spatserar över durkarna minskat väsentligt. Skönt! Men kvar finns vårt riktiga hatobjekt; kackerlackan. Vi tror och hoppas i alla fall att det är en. Men den gäckar oss, varje gång vi får syn på den så slänger vi oss på den med en hand eller en våt trasa och är helt säkra på att vi äntligen tagit den. Men när vi försiktigt tar bort handen eller trasan så är den spårlöst försvunnen. Den här jakten har pågått i flera veckor nu, men snart så!

Vi har i skrivande stund 433 sjömil kvar till St Helena. Ingenting för en långseglare! Snart dags att förbereda för ankring.