Mahimahi – Cigale 14

Nu lämnar vi vår alldeles egna ö. Efter fantastiska veckor längs vita stränder, turer in i den vildvuxna palmskogen och underbara bad och snorklingar. Och inte minst möten med vackra fåglar, kokoskrabbor, sköldpaddor och fiskar i all världens färger. Djuren är helt orädda, snarast nyfikna på oss. Fåglar flyger nära, nära kanske för att titta vad vi är för några och kanske för att visa upp sig i sin vackra skrud. Sen flyger de i väg igen.

Dingen ligger surrad på däck, allt är klart för avgång. Det är bara en sak som saknas; vinden!
Den stabila passadvind som blåst dygnet runt dog plötsligt i natt och nu är det totalt vindstilla. Havet ligger blankt som en spegel. Är det inte väldigt typiskt!?

Vi har ca tio dygns segling framför oss till Madagaskar. Vi rundar norra Madagaskar och första stopp blir ön Nosy be. Men vi vill inte motora dit! Så det är bara att gilla läget och vänta tills vinden kommer tillbaka igen. Enligt väderprognosen ska det blåsa, men de rapporter vi får in sträcker sig över ganska stora områden och det är svårt att utläsa vad som händer mer lokalt.

Det går ju ingen nöd på oss direkt, fast det är trist att inte ha någon dinge. Att surra den på däck för en längre översegling är ett ganska stort jobb så vi tar inte gärna ner den igen. Vi ligger för långt ut för att kunna simma in till land. Dessutom skulle det kännas lite riskabelt att ge sig ut på en lång simtur, det är starka strömmar här och att fångas av en sån skulle inte vara så kul. Här finns ju ingen räddning, det skulle bli rakt ut till havs. Kanske till Madagaskar i och för sig. När vi är ute med dingen tänker vi oss för hela tiden så att vi inte kommer för långt ut, i fall vi skulle få motorstopp. Och när vi förtöjer den i land sitter den lite extra hårt. Att stå på land och se dingen försvinna i horisonten skulle ju inte heller vara så roligt.

Vi fick faktiskt besök här en dag. Det var den brittiska myndigheten som kom för att kolla våra pass och vårt tillstånd. De kom med ett fartyg som kom från Diego garcia, hundra sjömil härifrån. Som Magnus sa; riktigt trevligt, så vi vet att vi finns! Det är verkligen en märklig upplevelse att vara så här helt ensam på en så totalt öde plats. Man kan nästan börja undra om världen finns kvar.

När vi kommit i väg så skickar vi positionsrapporter igen.