Mahimahi – Cigale 14

Vi ska nu lämna marinan på Tioman och då måste man gå till marinakontoret för att klarera ut. Det innebär att man får ett papper på att man lämnar hamnen. Detta papper ska sedan visas upp i nästa hamn. I vissa länder räcker det att man gör det när man lämnar landet. I Malaysia måste man göra det varje gång man varit i hamn. Så här är ett nytt avsnitt i vår serie om in- och utklareringar:

”Vi skulle be att få klarera ut!”

”Jaha, vad heter båten?”

”Mahimahi”

Mannen ser mycket frågande ut.

”Sa ni Mahimahi?”

”Ja”

”Ligger ni i marinan?”

”Ja”

”När kom ni?”

”För en månad sen”

”Jaha ja”.

Mannen ser nu inte bara frågande ut utan också mycket trött. Han går, till synes planlöst, några varv i rummet samtidigt som han, till synes lika planlöst, lyfter på de olika pappershögar som ligger utspridda lite här och var. Han kommer tillbaka till bordet där vi tålmodigt sitter och väntar (som alltid i de här lägena).

Alla frågor upprepas och vi svarar med ett leende (som alltid i de här lägena). ”Ja, båten heter Mahimahi, ja, vi ligger i marinan, ja vi kom för en månad sen.”

Om han skulle råka slänga en blick ut genom fönstret skulle han se alla sex båtarna i marinan på en gång och inte behöva tvivla på att Mahimahi är Mahiamahi och verkligen ligger tryggt förtöjd där.

Det gör han dock inte. (På den månad vi varit här har vi inte enda gång sett till någon från marinakontoret). I stället böjer han sig ner för att titta under skrivbordet och hittar en papplåda full med blanketter av olika slag.  Han tar upp blanketthögen, bläddrar och bläddrar, och se där; där finns vår inklarering och jodå vi heter visst Mahimahi och det stämmer visst att vi kom för en månad sedan.

Dåså, då var vi nästan klara. Bara att signera lite här och där. Men stopp, först måste vi stämpla! Och det ska vara med båtens egen stämpel. Så det var bara att gå till båten för att hämta den och det gjorde vi gärna eftersom vi blir så glada varje gång vi får använda vår fina stämpel som vi köpte i Indonesien.

Ingen regel utan undantag och den här utklareringen var undantaget i Malasyia. Annars har alla formaliteter i Malaysia varit väldigt smidiga med trevliga och hjälpsamma tjänstemän och inga mutor. Till skillnad från grannländerna Thailand och Indonesien.

Innan vi lämnade marinan måste vi fylla våra dieseldunkar. Och diesel beställer man i mataffären. Det blev bestämt att någon skulle komma ner till bryggan för att leverera diesel till oss. Denne någon skulle komma klockan fem.

Vi hade samtidigt handlat lite i butiken och precis när vi skulle gå kom det en rejäl regnskur. Vi stod i dörren med våra matkassar och tittade på regnet när butiksägaren kom fram till oss; ”Hoppa in i bilen, jag kör er!” In med alla matkassar och oss själva i bilen. Alla är så snälla!!!

Sen blev klockan både fem och sex och ingen kom, vi var väl inte precis förvånade och det spelade heller inte så stor roll, vi hade inte bråttom. Nästa dag gick vi upp igen till butiken och frågade om de kunde komma i dag. ”Okey, okey, kommer kl två”.

Klockan fyra ringde vi till butiken. ”Ah, no problem, coming, coming.”  Och en halvtimme senare kom faktiskt den man som skulle fixa dieseltankningen. Nu skulle alla våra dunkar fyllas från en tunna full med diesel. Till tunnan kopplades en eldriven pump och så en slang upp till dunkarna på däck. Funkade hur bra som helst!

Innan vi släppte förtöjningarna upptäckte  vi att ankarspelet som drar upp den tunga ankarkättingen hade kortslutits. Som tur var när vi låg i marinan och inte hade ankaret nere på botten i någon vik. Det är väldigt tungt att dra upp manuellt. Magnus skruvade isär det och efter många timmars mekande så fungerar det igen. Det blev en dag till i marinan men vad gjorde väl det.  Jag passade på att tvätta lite kläder i dropparna från brandslangen och intill satt en glad liten tjej i en spann. Hon fyllde ut det mesta av spannen så så värst mycket vatten behövdes inte för att det skulle vara både svalkande och roligt.

Ja det var lite från vårt bryggliv.

Glad midsommar till er alla!!!