Mahimahi – Cigale 14

Nästan alltid ligger vi för ankar eftersom det är då vi trivs bäst. Men ingen regel utan undantag så nu är vi i en marina. Dels för att vi passar på att göra lite jobb på Mahimahi som är lättast att göra från en brygga och också för att Magnus ska åka hem några dagar och då vill jag (Sara) ligga tryggt förtöjd i land. Även om jag trevligt nog fick smeknamnet ”coola Sara” i en kommentar så, ärligt talat, är jag inte alls så cool som det kanske låter. Det är bara det att nöden har ingen lag, kommer det en tornado så går det ju liksom inte att kliva av, hur ocool man än känner sig. Då gäller det i stället att tänka på Magnus devis ”det är alltid bra att öva på faror”.

Att ligga i en marina brukar ha sina fördelar men just den här marinan har sett sina bästa dagar för ganska längesen. Som så ofta i Malaysia började den som ett storstilat projekt som ingen sedan av för oss okänd anledning vill ta hand om.

Bryggorna är stora och fina med el och vattenposter till varje plats. Och längs alla bryggor finns lampor. Det är bara det att lamporna lyser inte så när solen gått ner är det kolsvart i hela marinan. Elskåpen ger ingen ström och ur vattenkranarna kommer det i bästa fall några enstaka droppar och de dropparna är bruna. Vi betalar givetvis för både el och vatten; det ska ju komma igång vilken dag som helst…

Duscharna går inte att använda så vi duschar på akterspegeln som vi brukar. Ute i vikarna där vi ligger lite för oss själva är det bara härligt men här i den trånga marinan är det lite väl oprivat. Just tvätta sig gör vi väl helst för oss själva och inte tillsammans med grannen, eller hur? Men, men det är samma för oss alla. Och samma för oss alla när någon knackar på båten. ”Coming, just a minute” vilket betyder ”Kommer, jag ska bara klä på mig”. Här mitt under ekvatorn är det så fruktansvärt hett att vi alla går nakna nere i båtarna. Det kanske är det som är frihet…

Här är många trevliga båtgrannar. Några har legat här länge och de bara log när vi de första dagarna sa att vi pratat med hamnvakten som sagt att de ska fixa elen i morgon. Det kommer inte att hända, sa grannarna. Vilket vi också insåg efter ett par dagar. Men då tog Magnus saken i egna händer. Bokstavligt talat. Han krokade av hänglåset (inte låst) till det stora elskåpet. Öppnade och synen som mötte honom gjorde ju helt klart att här fanns ingen ström att hämta! (Se bild). Men efter lite (ganska mycket) fixande så har vi nu landström på Mahimahi.

När vi såg insidan av elskåpet fick våra svenska ”säkerheten-först” hjärtan sig en rusch igen. Varenda liten unge kan ju hur lätt som helst öppna det där skåpet.

Fast så är det här och i de flesta andra länder vi varit i också. Som de båtar som varje dag går ut fullastade med turister. Alla vuxna har rejäla flytvästar medans alla barn, små som lite större, sitter i föräldrarnas knä. Utan flytväst.  Man vänjer sig och lagom kanske är bäst?

Vi är på ön Tioman utanför Malaysias östra kust. Marinan ligger i staden Tekek som består av en gata. Om man från marinan svänger av till vänster kommer man till moskén och svänger man av till höger kommer man till några affärer och restauranger. Det är allt.

Men det är  fantastiskt hur en gata som vid första mötet ger intrycket av att “här finns ju inte mycket att göra” nu när vi varit här en vecka bara verkar ha mer och mer att upptäcka och titta på. Som det stora trädet fullt med fladdermöss, eller kanalen där badande och båtar samsas eller den lilla kinarestaurangen där de blir så glada när vi kommer tillbaka till just deras ställe. Och varanen som godmodigt tog en liten tur längs gatan. Här är fint!

Seglingen till Tioman bjöd inte bara på tornado och skräp i propellern. Sträckan var 600 sjömil. Lite segling i mestadels sydliga vindar och mycket motorande i totalt bleke. En del regn och åska. Men många fina stopp längs vägen. Här några bilder från turen västra Malaysia till östra:

Om några dagar får vi gäster från Australien och sen från Sverige. Blir härligt!

Hoppas ni har riktigt fint majväder nu!