«

»

Nov 03

Moment 22 i Kupang!

Sjön gick hög när vi surfade in mot stranden i Kupang för att möta vår agent. Noca hade redan innan vi fått i ankaret förklarat att han var vår agent och att vi skulle ses om en timma på stranden. Det spelade inte någon större roll vad vi sa på VHF-radion, utan så var det. Både Sara och jag undrade hur denna landning med dingen skulle gå. Normalt när det är hög sjö får man gå ur dingen och försöka balansera i vågorna som bryter mot stranden, men här såg det svårt ut. Agenten vinkade frenetiskt och uppmuntrande till oss. Plötsligt började en enbent man att vada ut till oss. Mannen gick ut i vågorna och tog hand om både oss och gummibåt. Så svårt var det.
Nu började hårda förhandlingar med vår agent. 50 US-dollar sa agenten. 25 för alla kostnader sa vi, inklusive enbent båtvakt! No no sa agenten. Det slutade på 40. Inte så bra prutat kanske, men vi var nöjda då ju ALLA kostnader ingick.
Allt började bra. Vi blev uppskickade på stan och skulle möta honom lite senare på ?turistbyrån?. Vi gick på upptäcktsfärd i vår första Indonesiska stad och bekantade oss med Valutan Rupiha. Efter att ha räknat lite tog vi ut två miljoner i bankomaten!

Beväpnade med en försvarlig sedelbunt shoppade vi loss i Kupang!
En specialgjord stämpel med båtens namn och en vacker ?Mahimahi? på, beställdes för 60 000 R. (36 kr) Vi köpte en Magnumglass som på Galapagos kostat en förmögenhet för 11 000 R (7 kr) Sara handlade en vacker Sari som kostade 14 kr. Så långt verkade allt bra.

När vi träffade agenten igen fick vi tillbaka våra pass. Tack! Det var nu inklistrat ett VISA för 30 dagar och agenten var mkt nöjd med sitt arbete. Vi var väl bara måttligt imponerade eftersom vi på Indonesiens konsulat i Darwin betalt ganska många US-dollar för att i våra pass få ett VISA för 60 dagar som redan var inklistrat? Vi var i varje fall glada för att ?immigration? var klar. Nu återstod bara; custom, health och harbourmaster.

Priset på agentens tjänster hade nu stigit med 900 000 R ca. 540 kr. Vi förstod ingenting. Agenten förklarade att om vi skulle åkt till dessa myndigheter skulle vi fått betala taxi! Och det är dyrt menade agenten. Vi sa ju lite försiktigt att det ju var därför vi anlitat honom. Vi skulle ju inte åka till ngn myndighet. Agenten försökte med den ena krystade förklaringen efter den andra. Till slut fick vi hjälp att tolka och det visade sig då att: ?Det här är Indonesien, här måste man betala mutor till alla? Ja ha… Sa vi. Det var nog just därför vi anlitade dig som agent. Det slutade med att vi sa, att vi inte behövde honom och att vi skulle göra det själva. Agenten, nu ganska sur, fick 10 US och vi hoppades att han inte skulle ringa runt och göra allt svårare för oss.
Nästa morgon flyttade vi båten till en industrihamn och hissade vår gula ?karantänsflagga?.
Plötsligt vimlade det av myndigheter ombord. Sara langade upp kall cola och jag langade fram den ena kopian efter den andra på alla papper som de ville ha. Tullen gjorde som vanligt en minnesvärd besiktning av båten, där de missade alla våra mediciner men noggrant undersökte vårt salt och våra gasolflaskor. Tillslut var alla nöjda och jag skulle bara komma upp till respektive kontor då kopiorna tagit slut och nya måste göras.
Beväpnad med stort tålamod och gott humör började min vandring genom den Indonesiska byråkratin.
På ?Health? var de mkt trevliga och effektiva. Redan efter en timmas stämplande (12 olika stämplar) var min gröna bok, som vi måste ha, färdig. Inga mutor behövdes för att få alla dessa stämplar.
Nästa instans var ?custom? Här möttes jag av en stor affisch ?NO TIP?. Verkar bra tänkte jag. Här blev det lite svårare. Vår fd. agent hade ringt och sagt att vi skulle komma? Så de undrade vad som hänt med agenten eftersom jag kom utan honom. Jag mindes affischen och sa att jag visste att det var olagligt med mutor och att jag därför sagt upp samarbetet med agenten. Agenten hade krävt att vi skulle betala mutor fast jag visste att alla papper skulle vara utan kostnad. Detta var allvarligt. Tjänstemännen hämtade en kollega med massa ränder på axlarna.
Det här blir dyrt sa han med allvarlig min. Hur mkt ville han ha till mutor? Frågade mannen. 900 000 R svarade jag med ngt darrig stämma. Hmm… Men nu kostar det 1000 US säger han då.
För en kort stund tänkte jag att nu har vi ställt till det. Sedan brast han ut i ett leende och sa: skojar bara!
Det visade sig att båten måste importeras till Indonesien så länge vi är där, och det tar sin tid som ni förstår. Efter ytterligare två timmar och många stämplar var detta klart och jag gick vidare till ?harbourmaster?.

Här skulle det gå fort för jag skulle bara lämna en kopia till de tjänstemän som varit i båten och druckit cola tidigare under dagen. Det var bara det att nu fanns ingen av dem där så ärendet måste startas från början, igen? Med leende och tålamod klev jag därför in i ett rökigt rum med 10-11 personer.
I mitten av rummet höll en person på att göra ren en stor revolver som han pekade mot alla med.
Lugn och fin, de här löser sig tänkte jag. Mkt riktigt. Efter en timme var allt klart!
De hade fått kopior på alla papper jag hade? Men jag hade inte fått en enda stämpel! Väldigt misstänkt tyckte jag.
Jag vill ha ett papper med stämplar på att jag varit här, sa jag. Nej det går inte om du inte klarerar ut härifrån, sa de. Men jag skall inte Klarera ut sa jag, jag vill klarera in i Indonesien. Då behöver du inget papper, de får du när du klarerar ut sa de. Och så där höll vi på. Jag var nu mkt trött, varm och nära paniken. Så jag sa: OK jag vill klarera ut! Nehej. Det går inte. Då måste du först börja om på ?immigration? och få en stämpel på att du klarerar ut från Kupang?

Jag gav upp och gick ner till båten där Sara förtvivlat sprang med fendrar och tampar för att skydda båten i en hastigt uppkommen sjöbris. Vi beslutade att göra ett besök hos ?immigration? som låg på andra sidan av staden. Efter många äventyr kom vi med andan i halsen dit för att få beskedet att vi naturligtvis inte skulle klarera ut nu när vi just kommit till Indonesien. Morgonen efter smög vi med avstängd AIS och VHF-radio ut ur hamnen?

Förhoppningsvis kan vi göra våra egna papper nu när vi fått en egen stämpel. En dag på jobbet på S/Y Mahimahi

1 ping

  1. FAQ och lite annat » Mahimahi - Cigale 14

    […] Det värsta vi varit med om är nog faktiskt när vi helt nyligen kom otäckt nära en tornado. Och natten i Cascais.  Den värsta seglingen var över Nordsjön och över Biscaya. Atlanten var väl i och för sig inte så värst rolig den heller men sen blev det bara bättre och bättre. Så ni som planerar för att ge er av: har ni väl tagit er över våra hemmavatten så är det lugnt. Alla  jobbiga inklareringar hör väl också till det värsta. Som den i Indonesien. […]

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>