Mahimahi – Cigale 14

Nej, inte ens Mahimahi kan. Segla i lite vind går fint men ingen vind alls det går helt enkelt inte. När vi sakta men säkert fördes med strömmarna tillbaka till Darwin ja, då startade vi motorn.

Nu två dygn senare ligger havet fortfarande spegelblankt och det är absolut vindstilla. Solen gassar, vattnet glittrar, det är fantastiskt vackert. Men aldrig har väl en överfart gått så långsamt. Eller varit så stillsam.

Att köra mycket motor bär emot. Det är bullrigt och det går åt stora mängder diesel. Som dessutom lär vara ganska jobbigt att få tag på i Indonesien. Inte så många behändiga sjömackar där inte och dessutom är dieseln ofta oren. När man behöver fylla på tar man sina dunkar och travar i land och sen blir det antingen att kånka i värmen eller att ta en taxi ner till båten. Så ska dunkarna hällas i tanken genom ett reningsfilter, det tar sin lilla tid. Men tid har vi gott om så det är bara att gilla läget.

Det finns ju också fördelar med att motorsegla över ett platt vatten. Det gungar nästan ingenting och vi får mycket ström så vi kan se en film eller skriva på datorn precis när vi vill.
Man behöver inte greja med några segel mitt i natten när man helst vill sova och det är lätt att fylla hinkar med havsvatten på akterspegeln och ösa över sig för lite svalka.

Vattnet är 31 grader och luftemperaturen kan ni ju kanske gissa då. Det är hett, hett, hett. Till och med jag som älskar värme börjar tycka att det är lite mycket av det goda. Vi går mest omkring nakna så när australiensiska tullen med jämna mellanrum ?mycket diskret? flyger in över masttoppen sveper vi snabbt en handduk om oss och vinkar glatt.

Just nu sover Magnus och jag vaktar. Den här överfarten börjar vi första vakten kl åtta på kvällen. Då går jag och lägger mig och väcks klockan 12. Jag vaktar till tre då Magnus tar vid till klockan sex. Och så är det min vakt till kl tio. På dagen har vi inga direkta vakter utan löser av varandra lite som vi känner för. Lagar mat, bakar bröd eller kanske något gott till fika, diskar. Fixar lite med båten. Stickar och spelar gitarr. Sover middag. Ja ni hör, det är ett hårt liv!

Vi sitter mycket i sittbrunnen och läser eller bara tittar ut över havet. Att blicka mot horisonten och inte veta vad som väntar därframme är alltid spännande och det är förunderligt hur många olika skepnader himmel och hav kan ha. Och att se solen gå upp och ned är som ett nytt skådespel varje dag.

I går såg vi en stor gul orm (nej, det var ingen ål) simma omkring i ytan och när solen gick upp i morse såg jag en massa svarta prickar på havet långt borta. Delfiner! Hur många som helst! De kom närmre och snart var de alldeles intill mig. De stannade en stund och lekte runt båten. Simmade vidare och så kom nästa gäng. Det tog aldrig slut, tro mig, det var minst ett hundratal. Har aldrig sett så många på en gång. Jag är säker på att de hälsade oss välkomna till sitt land, Indonesien.

Vi är alltså på väg till Kupang i Indonesien. Så snart alla formaliteter med inklarering är klara blir det segling till några av de hundratals Indonesiska öarna. När julen närmar sig går vi till Langkawi i Malaysia för att möta Joakim. Ett otroligt efterlängtat besök!
Det här sänder vi från havet via kortvågsradion ombord. Hoppas att det funkar! Tyvärr går det inte att skicka några foto, det kommer sen när vi har Internet.