Mahimahi – Cigale 14

Jag har inget att skriva om klagade jag häromdagen, det händer ju inget. Magnus tittade lite förvånat på mig. “Vi har ju just seglat 800 sjömil från Fiji till ett nytt land; New Caledonia och du tycker att inget händer.” Sant, sant, det händer ju så mycket hela tiden att jag ibland glömmer bort att det som är vår vardag faktiskt också är en del av äventyret och fyllt av upplevelser.

Som seglingen hit till exempel. Tänk att det kan skilja så mycket från en segling till en annan. Sist hade vi mycket vind, höga vågor, regn och allt vara bara grått, grått. Nu hade vi lite vind, ingen sjö, sol och allt var bara blått, blått längs den helt obrutna horisonten. Långt ute på oceanen där det är riktigt djupt har havet den allra vackraste, blå färg som tänkas kan.

Att få sitta där på fördäck mitt i det blå och spana efter valar, låter det inte spännande så säg! Kanske filosofera lite över livets alla möjligheter och lyssna till Magnus övningar på gitarren därbak i sittbrunnen.

Eller att gång på gång få uppleva solens upp och nedgång i de mest otroligt, fantastiska färger över ett alltid föränderligt hav. Eller att få påhälsning av en trött liten fågel som flugit alldeles för långt ut på havet och behöver en stunds vila på Mahimahi. Eller att få njuta en sprillans färsk fisk till middag.

Eller att bli väckt mitt i natten med en kopp te för att gå på sin vakt för några timmar. Dra på sig lite kläder och gå upp i sittbrunnen. Möta havet som kan vara allt från underbart glittrande av tusentals stjärnor eller glimrande i skenet av en upp och ner på vänd måne till svartaste svart med höga vågor, piskande vind och längs skrovet en brusande mareld. Är det lugnt blir det läsning eller kanske en film. Är det väldigt stökigt blir det mest en otålig väntan på att vaktpasset ska ta slut så att man får krypa ner i kojen igen. Jadå, vi vaktar ju givetvis också på vakten. Med jämna intervall kollar vi horisonten, radar, kurs och segel. Att då ibland plötsligt få syn på en båt är alltid lika spännande. Båtarna vi möter på öppet hav är lätt räknade.

Eller att passera genom en trång passage med farliga rev på bägge sidor som vi gjorde på vägen in till New Caledonia. Och att gång på gång ha ynnesten att få uppleva nya platser och människor. Som på denna nya ö där både klimat och natur är olikt tidigare öar i Stilla havet. Här finns nästan inga palmer, det är för kyligt för att de (och vi) ska trivas riktigt bra. Vi har både tröja och strumpor på oss.

Här är skönt franskt, allt man kan önska finns, och vi njuter av att leva ett nästan alldeles vanligt, västerländskt liv för ett tag. Det enda som saknas är den där valen jag så ivrigt spanade efter. Den lär nog dyka upp förr eller senare och vem vet, kanske närmre än jag skulle önska.

Snart ger vi oss ut på havet igen för ännu en lång segling, ca 1000 sjömil. När vi åter siktar land möter vi en helt ny kontinent. Australien! Ja nog händer det en del alltid…