Mahimahi – Cigale 14

Så fort stormen bedarrat lämnade vi American Samoa och satte kurs mot Fiji. Första dygnet hade vi fin segling men så ökade vinden igen och med den sjön.

Magnus trimmade och Mahimahi flög fram över vågorna, medans jag mest höll i mig därnere. I hög och vrång sjö är jag inte så karsk precis. Ibland är det minsann tufft att vara ute på äventyr. Men det var bara att hålla i och stå på. Vi ville nämligen komma fram till Fiji innan vardag övergick i helgdag eftersom det då blir dryga övertidsavgifter för inklarering i landet.

Vi lyckades och ropade på fredag eftermiddag glada i hågen upp portcontrol för att be om tillåtelse att gå in till land. Vi får då frågan om vi är beredda att betala övertidsavgifter eller om vi föredrar att vänta tills det är vardag igen. Vi tittar förvirrade på varandra. Det var ju inte helg än. Eller?

Jodå, det var lördag, inte fredag. Vi hade passerat datumgränsen och vår fredag bara försvann. Ut i cyberrymden kanske? Eller vart tar en förlorad dag egentligen vägen? Ur led var tiden! (Vi var inte de enda som undrade vilken dag det var.)

Kan ju tillägga att vi gjorde 630 nm på 72 timmar, hyfsat snabbt eller hur?

De sista dagarna på American Samoa regnade och blåste tyvärr bort. Mesta tiden var vi tvungna att vara ombord eftersom vi inte vågade lämna båten i de hårda vindar som rådde. Men vi fick ändå tillfälle att träffa många trevliga människor.

Som ensamseglaren Justin. För sex år sedan förlorade han en arm och ett ben i en trafikolycka. Nu är han på väg jorden runt. En underbar kille! Man förundras och får lite perspektiv på sina egna bekymmer.

Hos våra vänner Steph och Helen mötte vi en samoansk familj som kört Helen hem från mataffären. Hon var sent ute och fick problem att komma tillbaka till båten då de helt enkelt erbjöd sig att köra henne en lång sträcka i helt motsatt riktning till vart de skulle. Nästa dag åt vi middag tillsammans allihop och familjen berättade lite om livet på ön.

Klockan halvsex varje dag slår en gonggong i byarna. Då avstannar all aktivitet för en halvtimmes vila och eftertanke. Sedan tar kvällssysslorna vid tills gonggongen ljuder igen för att tala om att alla barn, det vill säga alla under 18 år, ska lägga sig. Om så verkligen sker fick vi väl inte riktigt svar på.

Vi hade ju redan upptäckt de fantastiska bussarna och nu fick vi veta lite mer om dem. Varje tur oavsett sträcka kostar en dollar och för alla under arton en halv dollar. Bussen går när föraren tycker att det är lagom många ombord och kör sin bestämda rutt. På ett ungefär! Om det regnar eller någon har mycket att bära så kör bussen ända fram till bostaden och rutten tar då förstås mycket längre tid än beräknat. Å andra sidan finns inga tidtabeller. Men bussarna är många och de går ofta så vänta på bussen behöver man ändå aldrig göra. Kommer någon på andra sidan gatan som ser ut att vilja åka med så väntar föraren (och alla andra på bussen) tålmodigt tills personen i sakta mak tagit sig över till bussen och klivit ombord. Den inom Västtrafik så populära hobbyn att köra precis när personen är framme hade familjen aldrig hört talas om. Varje förare har sin egen buss och de är fint pyntade med fjädrar och färggranna tyger och givetvis får man njuta av smäktande samoansk musik längs färden. Kära Västtrafik; varför inte låta er inspireras lite av bussarna på American Samoa!

Nu är vi alltså på Fiji på ön Vanua Levu. Här har vi haft trevliga dagar tillsammans med engelska, tyska, franska, australiensiska och svenska vänner.

Sara och jag gjorde ett minnesvärt besök hos frisören Chrissie. Snabbt och effektivt fick vi nya frisyrer. Och när klippningen var klar var det dags för hårtvätt. I iskallt vatten. Någon styling eller torkning var det inte tal om så vi gick därifrån med dyblöta hår men många skratt rikare. Och allt till det facila priset av 40 kronor!

Vi har gjort många härliga utflykter. Upp i bergen, in i en regnig regnskog, till myllrande frukt och fiskmarknader. Vi besökte en by där vi hälsades välkomna med en sevesevuceremoni. Som gäst i en by förväntas man som gåva ha med en bunt kavarot (roten torkas och mals till ett pulver som blandas med vatten). Gåvan överlämnas till byns chief och en skål med kava bjuds runt. Alla förväntas smaka. Vi drack inte så mycket, men kunde ändå känna en lite bedövande känsla i munnen, lite som en tandbedövning. Gott var det inte! Efter ceremonin var vi välkomna att gå runt i byn där 80 personer bodde, långt från allfarvägarna.

Den fantasiska tiden i Stilla havet går nu mot sitt slut och det är, sorgligt nog, dags att vinka hejdå till alla goa seglarkompisar eftersom vi härifrån går skilda vägar. Någon går till Nya Zealand, någon till Australien och någon till Asien. Vi får väl se var vi dyker upp nästa gång… Hej så länge!

PS: Nytt på Mahimahisidan:

• Länk för positionsrapporter när vi är under gång finns i högerspalten.
• Länk till videoklipp finns också i högerspalten.
• Och för er seglare som planerar att gå liknande rutt som vi klicka på fliken ”Seglarsida”.