Mahimahi – Cigale 14

 ”Wow, såå vackert, åååh, det här är det vackraste, häftigaste…!” En efter en vaknade vi framåt morgonen och gick upp i sittbrunnen och vi blev alla helt tagna av den otroligt vackra vik vi låg i.

I kolsvarta natten hade vi natten innan närmat oss Fatu Hiva, vår efterlängtade allra första söderhavsö. Konturen av ön växte sig större och tydligare men det fanns inte en endaste lampa eller fyr att navigera efter. Vi hade radarbild och ekolod som hjälpmedel och en underbar blomdoft från land. Lite läskigt att efter nästan tre veckor på ett tomt hav segla mot en helt mörk hög silhuett. Men när gryningen kom ankrade vi till sist i den andlöst vackra viken. Vi var framme! Efter 2938 seglade sjömil och en osannolikt fin segling. Stilla havet är blått, blått, blått och ganska öde. Många flygfiskar och en annan bläckfisk har landat på däck och sex båtar har vi siktat.

De första dygnen hade vi som väntat stilltje och sökte oss söderut för motor i några dygn. Så kom äntligen vinden och därefter blåste det en stabil sydostlig vind på mellan sex och tio knop. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Det är vindar som passar Mahimahi perfekt, hon seglar på i full fart och ibland hade vi dygnsdistanser på 200 nm.

Överfarten tog nitton och ett halvt dygn; det är många dagar och nätter. Ibland var vi hjärtligt trötta på allt gungande och på att aldrig vara framme, men på något konstigt vis går tiden ändå ganska fort där ute under den obrutna horisonten. Vi har haft fullt upp med att fundera ut dagens meny, laga mat, baka bröd och annat gott, styra, trimma, vakta, duscha, bada när det var stilltje, träna, spela gitarr, sticka, läsa, tänka ut nya fiskestrategier, prata, filosofera… fredagsmysa och fira milstolpar längs vägen. På kvällarna, innan det var dags för nattvakten att ta vid, hade vi en stunds högläsning under miljontals gnistrande stjärnor.

En dag stod vi allihop i sittbrunnen och njöt ett naturens skådespel. Havet sjöd runtomkring Mahimahi av ett hundratal (!) stora delfiner eller små valar eller kanske både och. De hade i alla fall en storslagen uppvisning för oss, dök, hoppade, simmade en lång stund allihop på en gång och så lika plötsligt som de kom var de borta. På natten hade vi en hemmagjord planktonhåv (en gammal strumpa och en flaska med hål i botten) i bakom båten. På morgonen tittade vi på fynden i ett mikroskop, ingen aning om vad vi såg men vackert var det. Kanske något som ingen sett förut, detta hav är inte direkt utforskat område. I sjökortet kan det exempelvis stå: djup 67m, observation lämnad 1957. Men vi seglar på och hoppas att havet är djupt…

Matlag och vaktlag har sett till att vi varit både mätta och trygga. Många goda fikor har vi fått och mycket gott bröd. Lyckan var stor då vi fick en fin Wahoo på kroken som gav oss god mat i flera dagar. Vi hade många fler napp men varje gång slet sig fisken till vår stora besvikelse. Så det blev alltmer av en utmaning när det var dags att laga mat. Att variera mellan tonfiskburkar och tonfiskburkar är inte helt lätt. Men nu är vi mästare på det! Ofta satt vi i sittbrunnen och fantiserade; tänk om det dök upp en ICAmaxi i horisonten; då skulle vi köpa filmjölk, salami, brie, oxfilé, sallad, fetaost, ost… Albin, Johanna, Elin och Camilla tänkte också ut olika rätter som de skulle beställa till hemkomsten till Sverige. Och Magnus och jag, ja vi får väl fortsätta att längta efter allt detta goda ett tag till.

Magnus har (precis som vanligt) haft mycket att stå i. Kort efter att vi lämnat Galapagos hände det som inte fick hända, watermakern strejkade! Vi räknade mängden vatten vi hade ombord, skulle det räcka till dricksvatten?? Eller skulle vi bli tvungna att vända?! Jodå, vi kom fram till att det skulle räcka, men så mycket mer var det inte. Diska, duscha, koka pasta etc fick vi göra i saltvatten och det fanns ju att ösa av. Magnus ägnade sedan timmar varje dag åt att försöka laga watermakern som är monterad under kojen i förpiken så trevligare ställe kan man ju tillbringa sin tid på. Efter oförtrutet mekande går den nu på halvfart och vi har vatten i tanken igen. Halvfart räcker dock inte långt så vi måste försöka få tag på reservdelar, en vild gissning är att det inte blir helt lätt…

En natt vaknade Magnus av ett litet klirr mot däck. Han gick upp och inspekterade och hittade en sprint som lossnat från bommen. Det är väl bara ett kaptensöra som kan uppfatta ett sånt litet ljud när man går i full fart med fulla segel och det är ett brus av en massa olika ljud. Sprintens uppgift var att hålla uppe bommen mot masten så bommen var således på väg att lossna. Dessvärre svårt att laga ute till havs då båten rullar ganska mycket så vi bestämde oss för att surra bommen och ta ner storseglet. Sista dygnen gick vi med spirad genua vilket minskade farten en hel del och det blev inte den rekordsnabba överfart vi hoppats på. Men det är så det är med segling; oförutsägbart.

Måste ju berätta lite mer om besöket på Galapagos också: St Christobal var en vacker ö med ett rikt djurliv. Vi såg givetvis sköldpaddor , stora och små, gamla och unga, mäktiga Fregattfåglar som svävade i skyn och ett oändligt antal sjölejon som lekte i vattnet men också var uppe på gatorna och spankulerade. Varje natt sov de så gott på vår altan på Mahimahi och varje morgon schasade vi i väg dem och sen var det bara att ta fram skurborsten. Första natten var de ju väldigt gulliga men snart tröttnade vi och försökte bygga en barriär av fendrar men inget kunde hindra dem från att tillbringa natten hos oss. Och visst, vi har en fin altan!

”Vi vill ha hjälmar!” Vi skulle på ridtur och André som hade hand om hästarna såg väldigt frågande ut och menade att ”alla hästar är lugna, det behövs inga hjälmar”. ”Vi är från Sverige, vi vill ha hjälm!” Snällt gick André då en sväng på gården och kom tillbaka med diverse huvudbonader, allt från cykelhjälm till skidhjälm och så Albins snygga cowboyhatt och vi kunde ge oss av. Jag fick en lugn häst (fast han hade ju sagt att alla var lugna). Efter en liten stund fick den lugna lilla hästen dock för sig att den skulle på en alldeles egen tur, den hade inte alls lust att vänta på de andra utan stack (inte precis någon skenande galopp, men ändå) iväg med mig på ryggen. Jag ropade på hjälp men ingen kom till min undsättning så jag slängde mig rådigt och ”vigt” av hästryggen och hästen stannade då så snällt. Sen bytte Camilla och jag häst och vi kunde rida vidare. Camilla sa tröstande att ”han är ju väldigt mager, han protesterade nog för att du var lite för tung för honom”. Ridturen gick sedan vidare upp på höglandet på ön där vi bjöds på en spektakulär utsikt och fick smaka på papaya som André plockade ner från ett träd.

Titta på leguanen där borta! Vi var på väg tillbaka efter en snorklingstur bland sjölejon och sköldpaddor när vi såg den kika fram bakom en svart lavasten. Där satt den lugnt och majestätiskt och kikade på oss medans vi kom närmre och närmre. Vi fotade och sen gick vi därifrån medans den lika lugnt satt kvar och stolt blickade ut över sin värld. Undra hur gammal den var?

Inför vår långa segling behövde vi förstås komplettera förråden igen, de töms fort när man är många ombord, så vi frågade efter en köttaffär och fick en vägbeskrivning. Glada i hågen travade vi dit. Utanför möttes vi av en enorm flugsvärm men vi lät oss inte hindras. Väl inne i den lilla butiken möttes vi av, om möjligt, ännu mer flugor och en dam som viftade lite lojt med en flugsmälla. Bakom disken låg diverse köttslamsor, den ena mer oaptitlig än den andra och alla väldigt långt från allt vad kyla heter. Vi backade diskret ut ur den lilla butiken, helt överens om att vi ännu inte var mogna för att handla varor så långt från det vi är vana vid.

Öns ”stora” mataffär hade både kundvagnar (vad man nu skulle fylla dem med?) och en kortautomat som man kunde nyttja om man hade turen att komma då den enda person som behärskade automaten jobbade. Här ”storhandlade” vi kex, några burkar sylt och chips. Vi hittade faktiskt också till vår stora lycka yoghurt och köpte upp hela lagret: tre förpackningar. På fruktmarknaden inhandlades importerade äpplen och päron, potatis och tomater. Och en klase bananer som ute på havet visade sig vara boning för en jättekackerlacka. Men den åkte överbord fortare än kvickt. Varför matutbudet var så dåligt är inte så lätt att förstå, att mat är dyrt och besvärligt att importera är ju givet men varför brukas inte jorden mer, till boskap och till grödor?

Besöket på Galapagos motsvarade inte riktigt våra förväntningar. Alla måste via en agent ansöka om tillstånd att få gå i land och det är väldigt dyrt. Vi nöjde oss med tillstånd för att vara på en ö. Det hade säkert varit mer spektakulärt att själva segla mellan öarna men för det krävdes ett ytterligare tillstånd som tyvärr låg långt över vår budget. Allt är mycket noga reglerat och det är givetvis bra att öarna skyddas men en del av det handlar nog om att det finns mycket pengar att tjäna på alla restriktioner som besökare uppmanas att komma runt genom att alltså betala höga avgifter. Men det är utan tvekan en otroligt vacker övärld, havet sjuder av liv och det känns ganska otroligt att ha varit på Galapagos och att ha seglat hela vägen dit på egen köl.

Nu har vi tillbringat några härliga dagar på Fatu Hiva. Vandrat i den vackra naturen upp till ett vattenfall där vi simmade i en liten sjö. En natt åkte Camilla och Albin med på hummerfiske. Elin och Johanna spelade fotboll med tjejlaget på ön. En jobbdag hade vi också, alle man skrubbade den väldigt bevuxna botten, förstår inte hur det kan växa så mycket, så fort. Men nu är botten ren och fin igen.

I viken låg sju andra båtar. Det fanns inte minsta lilla bar här men en kväll blev det trevlig och god middag hemma hos en familj; kyckling, get och marinerad blue marlin, papayasallad och saft eftersom de inte dricker alkohol. Officiellt i alla fall. Det idkas dock mycket byteshandel och då vill många gärna ha en flaska rom. Vi bytte bort en tröja, lite smink och fiskekrokar mot underbart goda bananer, grapefrukt och lime. Och fick en fin tikiskulptur i utbyte mot en lång tamp. I den lilla affären kunde vi handla lite ost, korv och mjöl och sist men inte minst; glass. Sista kvällen på ön fick vi se en fin dansuppvisning.

Besöket på Fatu hiva har varit fantastiskt, en paradisö! Nu seglar vi vidare till nästa ö… Det nät som finns här räcker inte till för att ladda upp fler bilder så foto från övärlden kommer nästa gång. Försöker göra lite uppdateringar på Twitter så gå in och kolla på sidan ibland eller följ på Twitter om ni undrar vad vi har för oss. Ha det så bra och njut av våren därhemma!