Nu har Mahimahi fått ny bottenfärg. Under några svettiga dagar stod vi på land och bodde samtidigt ombord men nu är vi i havet igen. Skönt!
Häromdagen jag taxi till Colon för att vänligen ansöka om ett Cruising permit och ett Visa som vi måste ha om vistelsen här överstiger tre dygn.
Först skulle jag till Port control. Den snälle chauffören Roy följde mig uppför trapporna in till ett stort men ruffigt och med våra mått mätt väldigt omodernt kontor.
Där satt en kvinna som mycket omsorgsfullt smörjde in sina armar. Hon verkade ganska trött och lite störd blev hon ju förstås då jag klev in men hon tedde sig ändå vänligt sinnad. När hon i sakta mak gått tvärs över rummet för att stoppa ner sin armcreme i den rosa och guldprydda handväska som stod mitt på bordet kom hon bort till mig.
Jag förklarade mitt ärende och krävdes genast på en ofattbar mängd kopior på allt från pass till fartygsregistrering. Jag hade som tur var alla papper i ordning och damen kunde nöjt sätta sina olika stämplar lite här och där. Man kan ju lätt förledas tro att det är för att få stämpla lite som de vill ha så många papper.
Nu kunde den verkliga proceduren börja. Ett oändligt antal frågor skull besvaras. Jag fyllde i så gott jag kunde med god hjälp av Roy som envisades med att kalla mig Miss Sara.
Allt gick som en dans tills vi kom till frågan om motorns serienummer. Där gick jag bet. Tänkte först att jag kan väl bara hitta på något men fegade ur. Sen försökte jag få damen att förstå att det inte kunde spela så stor roll men det gick ju inte alls. Utan serienr definitivt inget tillstånd att segla runt i Panama. Vid närmare eftertanke så ter det sig ju ganska självklart, eller hur.
Nåväl, Roy ringde Sir John på marinan som gick ut till Magnus som stod och målade botten. Magnus hade heller ingen aning fick jag höra sen men hittade snabbt på ett fint och långt nr som förmedlades till mig av Sir John. Jag skrev intet ont anande ner numret och damen var nöjd.
Nu återstod bara att betala för pappersexercisen. Jag visste att det skulle kosta 193 dollar och att de inte tog kort. Så jag tog upp två hundralappar. Damen stirrade bara stint på mig och sa: ”no change”.
Ok. Alltså: hon kunde inte ge tillbaka sju dollar trots att alla betalningar görs kontant. Underbart! Nåväl, det var ju inte hela världen.
När betalningen var avklarad fick jag till sist mitt cruisingpermit och nu skulle jag vidare till nästa myndighet. Vi åkte tvärs genom stan, förbi vad som föreföll vara mycket eftersatta och fattiga områden. Så sorgligt att se, det är långt från vår trygga värld. Här är en oerhört hög kriminalitet och man varnas för att gå omkring på gatorna i stan. De många pampiga hus som tidigare tillhört USA är ofta övergivna och förfallna. Jag såg ett stort stenhus där alla fönster- och dörröppningar var solitt igenmurade. Varför vet jag inte men uppenbarligen har ingen tillträde till dessa hus.
På kontoret för ansökan om visa tittade en till synes mycket sur dam på mig, hon hötte med pekfingret så att jag verkligen skulle förstå att jag måste ge henne riktigt många kopior på diverse väldigt viktiga papper. Och besvara många och också väldigt viktiga frågor såsom mina föräldrars namn och födelseland, likaså mina barns. Motornumret behövdes dock inte på detta kontor. Synd, jag som just lärt mig det.
När allt var besvarat återstod att betala en nätt summa på 210 dollar och sedan fick jag i gengäld en fin stämpel i passet.
Så nu kan vi alltså segla runt på Panamas vatten tills det är dags för nästa procedur nämligen ansökan om att få gå igenom kanalen. Det är så krångligt så att de flesta anlitar en agent, vilket vi också bestämt oss för att göra.
Fast å andra sidan fick vi just höra att vi enligt “Flat earth society” löper akut risk att trilla över kanten en bit ut i Stilla havet, så frågan är om vi överhuvudtaget ska gå igenom kanalen, det verkar farligt. Se bilden nedan.
Tack Hasse för tipset!
Vi funderar på saken medans vi promenerar i djungeln och lyssnar till apornas vrål. Här finns enligt min vän Roy även tigrar, pantrar och krokodiler. Nåja, det får man kanske ta med en nypa salt.
Sara, jag suttit ute i vår fantastiska sommar och läst baklänges de senaste månadernas berättelse från er resa och sett alla fantastiska fotografier. Du skriver så trevligt och fängslande och jag känner det nästan som att jag är med er. Vilken resa!!!!! Förstår att det där med tiden som inte längre har samma betydelse ändå betyder mycket. Är det lite av det vi kommer att uppleva som pensionär kanske?? Låter lockande!
Livet här fortsätter som vanligt – även om det förstås händer en del här också – man vänjer sig snabbt.
Ska försöka hinna med att följa aktuell rapportering i rätt ordning fr o m nu – och det återstår ju fortfarande mycket underbart och spännande under er resa. Må gott och akta er för farligheter som hajar och kanten på den platta jorden.
Stor kram!
Margareta Hjertonsson
Hej Margareta! Så roligt att höra av dig och roligt att du följer oss.Fast det låter ju lite jobbigt att följa baklänges, det är ju det där med tiden…att hitta små stunder. Kanske är vårt liv här lite som livet som pensionär. Många av de vi möter är pensionärer och är ute på obestämd tid till skillnad från oss som ska tillbaka till arbetslivet. Känns långt borta just nu.
Vi är kvar på Borabora i franska Polynesien, kom inte i väg när vi tänkt p.g.a. väder. När allt var klart för att gå bestämde vi oss för att vänta ut ett lågtryck som ligger över oss.. Det är en dryg veckas tur vi ska ut på och det är alltid bra om det börjar lugnt. Fortsätt njut av alla sköna sommardagar! Många kramar Sara
Hej på er sjöfararna!
Tack för hågkomsten av min födelsedag, Varit på kanarieöarna charter en ny upplevelse si så där.
Blev att vi vandrade en del utanför ståhejet. Ön är ju fin men visst en egen designad tripp vore fint.
Ni verkar ha fullt upp med myndigheter, konstigt att det ska fungera så dåligt jämt.
Inte mycket bättre här när man behöver hjälp.
Det där otäcka stupet verkar inte så fundera lite till är ni gulliga.
Båten blev ju fasligt fin undertill.
Kul att få följa er! Kram Lotta
Hej Lotta! Kanarieöarna är ju fint på många sätt men ibland blir det lite mycket med alla turister. Men det finns ju som du säger mycket utanför turiststråken. Kul att du följer oss, ha det gott, kram
Allt är bra hälsar pappa lasse, nu har vi tittat på bilder och läst om ert Cuba besök, samt dina vedermödor hos myndigheterna.
Pappa tycker inte ni verkar ovälkommna någonstans men är lite bekymrad för alla pengarna…
glöm inte ta på er panamahatten i fortsättningen eller att imellanåt rulla den också!
nils
Hej Lasse och Nils! Roligt att ni tittar på bilderna och läser ihop. Lasse behöver inte vara bekymrad, vi har det bra och känner oss välkomna på de flesta ställen. De vi möter är vänliga och hjälpsamma för det mesta och tycker ofta det är roligt att höra lite om Sverige, särskilt om vår fotbollskille Ibra som de säger.
Saknar er förstås! Kram
Hjälp! Vårt råd är ÅK HEM .Vi längtar efter er!!
Kram Familjen Nilsson
Hej Ann-Sofie och Lars! KOM HIT, vi längtar efter er! Kramar
Det är ju helt otroligt vad mycket spännande ni får vara med om! Jag har i alla fall i tryggt förvar fått ta del av diverse både roliga men även otäcka historier från filmfestivalen ! Det livet är rätt spännande också! Ser fram emot att få se alla vackra stämplar någon gång ! Kram på er !
Hej Eva-Lotta! Kan tänka att du fått ta del av massor i filmens härliga värld.Ja de är ju ganska vackra trots allt, du ska få se dem när vi är hemma. Kramar
Tur att inte alla papper fastnade i tantens nyligen insmorda armar. Mama Mia! Lustigt det där med stämplarna. Är det någonsin någon som kollar dem sen? Ha det så bra på ert fortsatta äventyr. Riktigt kul att följa er på resan. Kram Tina och lilla t
Hej Tina och lilla t! Ingen som egentligen kollar stämplarna, tror att de mest tycker det ser lite tjusigt och proffsigt ut när de sätter dit stämplarna. Ha det bra ni två, kramar
Krångligt värre..! Det är ju bra att man är förberedd på hur det kan vara, och vara förberedd på att det är ett heldagsjobb.
Hoppas ni har det riktigt, riktigt bra!
Hälsningar från Grib 2
Hej Grib 2! Mer än ett heldagsjobb! Men mest roligt och väldigt trevlig marina. Men bra att veta är att runtomkring finns inget, det är långt till stan och svårt att fixa med båtmek. Så gör det i Trinidad. Mycket, mycket bättre! Ha det bra, kramar
Hej!
Lite skillnad mot hemma!
Härligt med variation, eller vad säger du Sara…?
Segla försiktigt och mata inte krokodilerna!
Kram från Mia
Hej Mia! Ja det är ganska annorlunda men härligt. Vi har inte sett till några krokodiler än, kanske ska slänga i en liten matbit och se vad som händer… Ha det gott, kramar
Helt underbart!! Skrattade högt. Förstod också att slakta gammal och köpa ny bil i Frankrike är a piece of cake. Hoppas för underhållningens skull att det blir fler liknande dråpliga historier men för er att ni slipper lindrigare undan i framtiden. Och du Sara, tro inte på flat earth-gänget. De är överbevisade ett flertal gånger. Segla lugnt om det är möjligt vill säga.
Kram Nina
Hej Nina! Haha, Frankrike var väl inte långt efter i alla fall. Ha det gott,hälsa! kram
Hej på er!
Usch vad krångligt! Det verkar som man får ha ett jätte tålamod, vilket du måste ha Sara!
Hoppas nu att ni klarar kanten! 🙂
Väntar på nästa rapportering!
Kram Eva
Hej Eva! Det är bara att gilla läget, även om tålamodet tryter. Ha det gott, hälsa familjen, kramar
Kära Miss Sara!
Här sitter vi i våra fåtöljer i ett grådisigt Bromma och läser julklappsböcker (bl a Kanada, Richard Ford) och när så din berättelse dimper ner i burken undrar man om vi lever i samma värld? Vilket äventyr! Komma och störa så där när tanten smörjer armarna, tigrar och krokodiler, herregud var försiktiga.
Mahimahi blev förstås jättefin och nu hoppas vi än en gång att ni får en fin samvaro med nya besättningen; hälsa Robert och Lisa från oss.
Stor kram, Leni och Bosse
Hej på er! Ja det är som skilda världar faktiskt. Stor kram till er!
Hahahaha!!!! ja jisses alla dessa papper, du är tålmodig du Sara. Men se upp för kanten så ni inte trillar över;) Segla lugn.
kram till er
Madde och Gerhard
Hej Madde och Gerhard! Vi ska segla lugnt och ni får ha det så gott. kramar