Mahimahi – Cigale 14

”Välkomna till Panama marina! Tänk på att inte slänga mat i vattnet eftersom det frestar krokodilerna och ställ inga sopor på däck eftersom det lockar hit objudna gäster från djungeln.” Detta kunde vi läsa i den infobrochyr vi fick när vi klarerade in i Panama. Alldeles innan hade Magnus tagit ett dopp! Som tur var, var väl krokodilerna inte så hungriga just då.

Vi har alltså kommit till staden Colons stora hamn i Panama! Det är en alldeles speciell känsla av äventyr att vara här och faktiskt se inloppet till kanalen som leder till Stilla havet!

Fyra dygn på havet avslutades med en spännande nattlig angöring. Det var mörkt men med miljontals olika lampor att tolka. Bukten är full av stora containerfartyg som väntar på att gå igenom kanalen, de är upplysta och ser ut som en liten stad i sig. Vi navigerade oss sakta men säkert  in till det som på sjökortet var markerat som ankringsplats och där ankrade vi för natten. När vi vaknade kunde vi blicka ut över ett gigantiskt industriområde för containerfartyg. Inte så roligt så vi startade motorn och gick till områdets enda marina.

Men först var vi ju på Cuba. Efter att till sist vinkat hejdå till Eira seglade vi tillsammans med Anna och Joakim till Cuba. En segling på knappt sex dygn. Vi hade ganska mycket vind och mycket sjö (som vanligt) men bekväm segling med bara genuan uppe större delen av vägen. Fiskelinorna låg i förstås och napp fick vi, både tonfisk och Dorado. Det är inte helt lätt att håva in stora fiskar när man samtidigt gör god fart och sjön går hög. Vi brukar ta in på seglen för att minska farten och efter lite  kamp så är fisken bärgad och vi kan avnjuta ännu en god fiskmåltid.

När vi närmade oss Cuba kom vi på att vi inte hade någon Cubaflagga. Inte bra! Men med hjälp av lite olika tygbitar kunde vi snart hissa vår alldeles egengjorda flagga tillsammans med den gula karantänsflaggan som visar att man inte har klarerat in i landet. Så snart all formalia är klar tar man ner den gula flaggan.

Inklareringen till Cuba gick oväntat lätt, först kom en läkare och en person som representerade flera  olika myndigheter vilket minimerade antal personer som skulle ombord. Vi fick skriva på en massa papper och svara på en mängd frågor.  Därefter var det tullens tur. Sju personer och en hund stegade ut på bryggan där vi låg förtöjda. Hunden och några av männen klev ombord och en mycket omsorgsfull undersökning av båtens alla skrymslen och vrår utbröt. Alla var vänliga och trevliga och önskade oss välkomna till Cuba.

Vi låg i en liten marina med fyra andra båtar. Marinan bestod av en ganska ogästvänlig betongbrygga, inte den bästa bryggan att lägga till vid men det var bara att gilla läget.  I land fanns både toaletter och duschar och på bryggan stod fina vattenposter för att fylla vatten i båttankarna. Det var bara det att varken i toan, duschen eller vattenposten fanns en enda droppe vatten. Det fanns också en skeppshandel. Den var alltid stängd men genom fönstret såg vi tre flaskor rom, några toarullar och ett par konserver. Man kan ju inte säga annat än att där fanns livets nödtorft. På väggen hängde ett porträtt av Castro.

Marinan låg ca en mil utanför staden Santiago i en naturskön vik. Alldeles intill stod två enorma skorstenar och spydde ut kolsvart rök som la sig som en tunn svart hinna på däck. På kvällarna drog musiken i gång. Det var som om de olika husen i viken tävlade i att överrösta varandra och i mitten låg vi. Det blev en salig blandning att lyssna till.

Vi gjorde en bilutflykt genom stan och ut på landet, åt en mycket god och trevlig lunch, besökte ett rummuseum och katedralen el Cobre.

I Santiago strosade vi runt på gatorna, lyssnade till musik, tog en drink på det som en gång varit en anrik bar, tittade på alla gamla bilar, och förstås alla människor. En kväll gick vi på restaurang, maten var milt uttryckt inte så god och servicen inte riktigt vad vi är vana vid. Men en oförglömlig upplevelse var det att, som enda gäster, sitta i denna öde lokal som för länge sedan sett sina bästa dagar, med pampiga kristallkronor i taket och en guldsmyckad flygel i hörnet som Anna spelade så fint på.

Santiago är en storstad sett till antal invånare men bilarna trängs inte precis på vägarna. Det är minst lika många åsnor och hästar, och stora lastbilar som fungerar som bussar och alltid är fulla till bristningsgränsen.  Bussarna är gratis, likaså skola och sjukvård. Den statliga lönen är minimal så de som kan försöker hitta andra sätt att tjäna pengar, den som äger en bil erbjuder t.ex. taxiservice. Alla bostäder vi såg var mycket enkla. Det fanns inte många affärer och de som fanns hade endast ett begränsat utbud av såväl mat som andra varor.  Det fanns ett internetcafé men det var för de flesta alldeles för dyrt att nyttja.

Det blev många intryck och upplevelser från ett vackert och annorlunda land där alla vi mötte var vänliga och hjälpsamma. Vi såg förstås frustration och fattigdom men också stolthet och glädje i att visa sin fina ö. Funderar ni på att resa till Cuba så tveka inte!

Nu har Anna flugit hem till Sverige och Joakim är på väg tillbaka till Eira. Det blir väldigt tomt utan dem. Joakim har ju varit med oss hela vägen fram till nu. Gissa om vi kommer att sakna honom! (Han har förresten just mellanlandat i Canada för att hälsa på sina amerikanska vänner. Med sig har han ett par shorts, flipflop, sandaler och ett linne.Tror det blir perfekt i den kanadensiska vintern;))

När Anna och Joakim lämnat oss satte vi alltså kurs mot Colon i Panama. Centrala Colon gör man bäst i att undvika på grund av mycket hög brottslighet så här blir det mest båtmek på säker plats i marinan. Snart väntar ju en ny riktigt lång segling, och då är det som ni vet vid det här laget, en massa som måste fixas… denna gång blir det stora jobbet målning av botten.

När det är klart seglar vi till San Blas, en dagssegling österut. Där välkomnar vi  Klas, Eva, Calle och Lisa som ska segla med oss i detta speciella örike.

Ha det gott!